Här några personliga reflektioner efter att ha deltagit i samtalet om samtal den 17 februari.
Först och främst tycker jag att det är viktigt att definiera vad som kan menas med att föra samtal. Beteckningen samtal förekommer i många olika sammanhang, och med många innebörder.
Enligt Nationalencyklopedin innebär begreppet ”samtal” att man talar med andra för att utbyta synpunkter eller upplysningar. Det betyder att samtalet bör skilja sig från till exempel allmänna diskussioner, politiska samtal och debatter, religiösa samtal, förhandlingar och andra aktiviteter som leder till någon form av slutsats, t.ex. att vi är överens, eller inte överens.
Samtalet är ett utbyte av tankar mellan människor. Formen kan vara olika, men jag förknippar det med ett jämställt och förutsättningslöst möte mellan deltagarna, och med ett positivt utbyte för alla deltagare under och efter mötet. Om man så vill; det goda samtalet”. Och t.ex. värdeomdömen som ”bättre samtalsklimat” eller ”sämre samtalsklimat” som bedömning av en interaktion hör ihop med något annat än ett samtal.
Samtalsdeltagarna kan självklart ha en agenda med sig, och de är knappast oskrivna blad inför det som ska samtalas om. Men kunskap och erfarenhet, maktställning och rikedom, inget spelar roll för värdet av det var och en säger.
Samtalet är förutsättningslöst; man ska inte i ett samtal avkrävas att följa en viss praxis, dogm eller liknande (med förstås gärna hålla sig till samtalsämnet).
Samtalet är öppet för alla typer av frågor, med ökad kunskap och förändrad verklighetssyn som troligt resultat. Förståelse och lärande ger insikt, och på sikt eventuellt underlag för senare förslag, beslut och handling från den enskilde deltagaren (samtal, så definierat, kan alltså inte vara ett instrument för att åstadkomma konkret handling i stunden).
Hur får man då samtalet att hålla sig till denna – idealiska – form? Seminariet den 17 februari gav flera viktiga och intressanta ingångar till hur ett bra samtal kan fungera. Förmågan att lyssna framhölls bland annat, kanske till med att man lyssnar mer än talar själv.
En risk är dock att kunskapsutveckling och lärande blir lidande om det inte förekommer någon kritik i samtalet. Men kanske man då ska kalla det för något annat än samtal?
Erik Adolfsson