Erik Sandberg ”Jakten på den försvunna skatten”: Tankeuppslag om bland annat entymemer om välfärd och skatter och om att skilja på ekonomi och krematistik.

5 707 ord (words) 2020 06 01-10
publ 2020 06 10 på sajten wordpress.skepnader.com

En snabb skiss.

Efter att först ha läst Joris Luyendijks ”Simma med hajar” och sedan Erik Sandbergs ”Jakten på den försvunna skatten” så kommer tankarna. De är påträngande.

En snabb skiss till allmän beskådan. Trots att det är mina högst personliga funderingar. Därför att vi behöver fundera över vad ekonomi är och pengars betydelse. Även jag behöver tänka om… och att läsa och skriva är ett sätt att utveckla min förståelse och ifrågasätta mina uppfattningar.

Även om den är snabb, så är funderingen … lång, en innehållsförteckning behövs:

Ett exempel

När Erik Sandberg skriver om fastighetsskatten i USA så framträder ett segregerat samhälle med gräddhyllor och slum. Jag tänker på människorna på sidorna innan. De som kom till Sverige under 1960-talet; arbetskraftsinvandrade med i princip ingenting på fickan och ändå kunde skaffa sig villa, vovve och volvo inom 20 år. De som sedan, när de blivit äldre och med sina urholkade pensioner kanske inte längre klarar av att betala fastighetsskatten på villan de en gång byggde eftersom den med tiden stigit i värde. Tanken att sänka fastighetsskatten för att de skulle kunna välja att bo kvar och inte tvingas flytta för att de inte har råd att betala, den är väl ändå bra? Ett samhälle med regler som respekterar människor och ger valmöjligheter att utforma sitt liv, som ju boendet är en så grundläggande del av. Nu blev det inte riktigt så. Skattereformen slog inte som utlovat och förväntat. De med urholkade pensioner fick nog flytta ändå och de som har mer än att de klarar sig mycket väl, fick sin fastighetsskatt ordentligt sänkt. Det är inte okey att de som har minst får betala mest och att det som har mest får betala minst i förhållande till sina inkomster och bankmedel, bara för att bo.

Om sammanblandning av ekonomi (realekonomi eller realmarknaden) och krematistik (finansmarknaden, handeln med pengar, penningsamlandet)

Under funderandet över hur ett skattesystem skulle kunna se ut som ser till att stödja oss alla i skapandet av välstånd så tror jag det är bra att göra det som Aristoteles beskriver så utförligt om i Politiken, att skilja mellan ekonomi och krematistik. I alla fall testa och se om det kastar nytt ljus. För att använda exemplet med fastighetsskatten så syftas inom ekonomin på själva huset och inom krematistiken på husets penningvärde. Vad man skulle kunna få betalt i pengar för det om man säljer det. Förmodligen är det ovärderligt för den som bor, så länge hen bor.

Idén med en skatt på reala tillgångar och realkapital (det som ingår i en ekonomi och som också kan vara skog, ädelstenar, råvaror, konst och andra fysiska tillgångar) innebär att fastighetsvärdet måste realiseras i pengar varje år! Naturligtvis kan inte huset liksom delas upp i bitar och säljas av efterhand. Ett försök till att ändå göra det och som samtidigt visar hur krematistiken smyger sig in i tänkandet är idén att sälja andelar av huset, samma idé ligger bakom när ett hus belånas. Det man säljer är ju då rätten att äga huset och huset värderas, ges ett penningvärde på vars grund en viss mängd pengar så att säga kan frigöras i utbyte. Att tänka sig huset som en penninghög som det går att nalla av är att se realtillgången som ett kapital, som pengar i plånboken och det kan inte vara annat än en sammanblandning av reala tillgångar och monetära, det vill säga av ekonomi och krematistik.
Skatteverkets människor, eller de som satt reglerna, dvs politikerna skriver att det är huset som beskattas då det ses som en tillgång, men pengarna måste ju komma någon annanstans ifrån egentligen – om man vill bo kvar. Så, det kan ju inte vara den reala tillgången, det vill säga huset som beskattas, egentligen, eller?

Nej, om man vill ha en fastighetsskatt så är det väl i såfall rimligt att den tas ut vid en eventuell försäljning, eller köp, (en förhoppningsvis mer frivillig situation ) när värdet på huset ska realiseras i pengar. Då är det kanske inte huset som realkapital som beskattas utan transaktionen?
Tänker man efter går det att upptäcka att förväntade penninghögar ofta blandas samman och ses som en realitet i lika hög grad som de reella tillgångarna. Men en värdering är bara en bedömning och inte någon realitet.

Realtillgångar

En snabb nätsökning på orden realtillgångar och realkapital visar hur orden definieras genom hur de används. I utdraget från skatteverkets sajt 2020 06 06:

Realtillgångar är alla tillgångar som räknas in i kapitalunderlaget för en expansionsfond i en enskild näringsverksamhet, med några undantag.

Undantagen, enligt 34 kap. 23 § IL, är:

  • kontanter
  • tillgodohavanden i kreditinstitut eller i företag som driver verksamhet enligt lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet och liknande tillgångar.

Ja, skattetekniskt räknas realtillgångar alltså ihop med ett slags kapitalunderlag, så vad är då ett kapitalunderlag enligt skatteverket?

” Vad är kapitalunderlaget för en enskild näringsidkare?

Kapitalunderlaget är skillnaden mellan tillgångar och skulder vid beskattningsårets ingång, med vissa justeringar. …

… Endast sådana bankmedel som behövs och är avsedda att användas i den enskilda näringsverksamheten ska räknas som tillgångar vid beräkning av kapitalunderlaget”

Det blir en cirkeldefinition som egentligen inte säger något om att reala tillgångar är reala, dvs fysiska. Det verkar som om skatteverket räknar realtillgångar, det vill säga fysiska tillgångar in i penninghögen = kaptialunderlaget. En sammanblandning.

Följande börsanalytiker ser realtillgångar som något mer fysiskt. Utdrag från sajten Avanza 2020 06 06:

Realtillgångar brukar omfatta fast egendom som fastigheter, skogsegendomar, kraftbolag och infrastrukturinvesteringar. Det förknippas ofta med värdebolag som har ett stabilt kassaflöde. Fördelen med realtillgångar är flera. Det har över tid lägre risk och värdeförändringarna är långsammare än direkt aktieinvesteringar.

Här sker en viss sammanblandning mellan själva fastigheterna och värdet på bolagen som äger och förvaltar dem även om analytikern ser skillnaden. Nästföljande investerare skiljer dock tydligt mellan det reala och finansiella.

Utdrag från sajten investera.n.nu 2020 06 06:

Det finns många möjligheter att investera i fysiska tillgångar, eller realtillgångar. Att investera i realtillgångar skiljer sig dock en del från att investera i exempelvis värdepapper. Investeraren måste tänka på saker som likviditet (hur lätt är det att omvandla tillgången till kontanter?) och förvaring (hur kan man förvara tre ton vete på ett bra sätt?) utöver de vanliga bedömningarna av risk, pris och värdestegring som alltid ska göras.

Men sättet att hantera dem är krematistiskt eftersom avsikten är att ”göra pengar” på dem, inte att använda produkterna, dvs de reala tillgångarna, i sig. Det vill säga så som Aristoteles skriver, jag parafraserar: inte för att använda skorna utan för att sälja dem och tjäna pengar på försäljningen.

Realkapital

Om nu realtillgångar ses som fysiska saker men realiserade till penninghögar i olika hög grad så betyder det att ett krematistiskt tänkande är inblandat i sättet att förstå vad de är.  Hur förhåller det sig då med realkapital? Märker man ord så är det som ekonomi och krematistik i ett ord. Real syftande på det reala, verkliga, det som finns fast och fysiskt, varor. Kapital syftande på den där penninghögen som inte är något i sig självt, ett bytesmedel, något att mäta med. Så här skriver en ekonom och revisor. Utdrag från Björn Lundéns sajt 2020 06 06:

Med realkapital menas produktionsmedel (fabriker, maskiner, mark mm) som förutom råvara och arbetskraft (humankapital) krävs för att producera en vara.

Det handlar alltså inte om kaptial i betydelse av en penninghög. Så här beskriver en börshandlare (trader) om det. Utdrag från sajten Samuelssons rapport 2020 06 06:

Realkapital är kapital (eller produktionsmedlen) i form av bland annat fabriker, mark, maskiner och verktyg. Realkapital är förutom råvaror och arbetskraft sådant som behövs för att producera en vara.

Realkapital är en så kallad produktionsfaktor och är ett medel i en produktion av exempelvis det som ovan angivits.

Realkapital betyder på engelska bland annat physical assets eller real capital.

Synonymer till realkapital är fabriker, verktyg, maskiner, mark och produktionsmedel.

Utdrag från NE, Nationalencyklopedins sajt 2020 06 06:

realkapital, kapital (produktionsmedel) i form av bl.a. fabriker, verktyg, maskiner och …

De är verkligen överrens (På skatteverkets sajt så fick jag inga träffar när jag sökte på ordet.) Så, man kan säga att realkapital hör till just det reala och är inte på minsta vis förknippad med några penninghögar. Däremot är de nödvändiga för att skapa de varor som handlas inom en ekonomi där pengar används för utbytet av varor mellan oss människor. Pengarna som används i den handeln, den ekonomin, de är i sin tur en förutsättning för att krematistiken (finansvärlden) överhuvudtaget ska kunna uppstå. Undrar om även produktionsmedel för att skapa tjänster räknas in i realkaptialbegreppet?

Tjäna, förtjäna och tjäna på

Sedan var det en annan tanke som också dök upp i skärningen mellan Erik S. undersökning om vart den svenska skatten tog vägen och Joris Luyendijks undersökning av finansvärlden. Det är hur låsta vi är vid att pengar ska förtjänas.

Förtjäna …

I ett samhälle med ekonomiska incitament som driver fram massproduktion och rationalisering av såväl produktion av varor som utförande av tjänster … eftersom de verkar på samma villkor höll jag på att skriva. Det är inte riktigt sant. Särskilt i Sverige har vi en väldigt hög skatt på arbete dvs tjänster vilket driver på rationalisering och effektivisering av just tjänster än mer. Poängen är att incitamenten får ägare av produktionen att försöka få så få människor som möjligt att arbeta med produktion och lägga över det på robotar och digitala tjänster istället vilket innebär att färre och färre anställda behövs för att producera samma mängd varor. Vilket väl är bra?

När det gäller tjänsterna, så går de nog inte att så att säga rationalisera bort egentligen, det finns bara mindre pengar(?) till att anställa för att utföra dem. Den så kallade arbetslösheten drivs fram av detta. Det betyder att många, och det har sedan drygt trettio år tillbaka blivit fler och fler, och kommer att bli än fler, som inte är anställda och inte får sin inkomst genom en anställning, eftersom tillräckligt med varor kan produceras av väldigt få människor.

Att hålla produktionen uppe av skälet att folk behöver få del av försäljningspengarna … håller det som argument? Ja, så länge grejorna som produceras är önskade, det vill säga om man får avsättning för dem och att alla är involverade i produktionen. Men, det var ju det – alla är inte längre involverade i produktionen.
Så försäljningspengarna går inte tillbaka till dem som är tänkta att köpa produkterna som tillverkas (färre i alla fall). Marknaden och avsättningen för produkterna borde ju isåfall minska. Eftersom alla de som är bortrationaliserade inte får lön längre. Företagen behöver att folk har råd; har råd att köpa deras produkter. (De bortrationaliserade kanske blir anställd i en annan produktion, det frigörs ju resurser, humankapital vid rationaliseringarna, så att ännu mer kan produceras … men vi är ju inte fler konsumenter för det!?)

Även de som inte förtjänat sina pengar, även de som tjänat på pengar, rentierer och även andra bidragstagare bidrar till avsättningen för företagens produkter. Bidrar till att flödet av varor och tjänster kan bibehållas och utvecklas stort och varierat. Bidrar till materiellt välstånd.

Men vi måste väl hålla igång produktionen, för jobbens skull och för ekonomins skull?

Så vitt jag förstår så försvinner mycket av försäljningspengarna från de stora företagen in i den finansiella världen genom värdepappers-, aktie- och fondplaceringar både genom företag och styrelsemedlemmar och chefer och även ”vanliga” sparare bidrar liksom avsättningar till pensionsmedel.
De som får (förtjänar?) väldigt stora andelar av försäljningspengarna har knappast en chans att spendera allt i den ”reala”ekonomin, den där utbytet av varor och tjänster görs. För oavsett vem du är så kan du inte lägga hur mycket pengar som helst i den reala ekonomin, på realmarknaden. Det går bara att äta sig mätt, man kan köpa mycket kläder men det är trots allt bara en kropp, man kan ha flera hus att bo i men bara vara på ett ställe itaget, hur kostsam livsstil man än har, så har den begränsningar. Resten placeras i värdepapper och försvinner på så sätt in i den finansiella världen.

För vanliga sparare, är andelen som blir över efter att ha spenderat till realekonomin på det man behöver för att klara sig betydligt mindre.

Avsättningarna som görs till pensioner de går också in i den finansiella världen.

Det är med tanke på hur stor andel av försäljningspengarna som försvinner in i den finansiella världen jämfört med hur stor andel som går tillbaka till ekonomin, real ekonomin man kan fråga sig om vi har råd ekonomiskt, att ta av våra begränsade reala resurser till en produktion där endast en del av det realiserade värdet går tillbaka till ekonomin, till realmarknaden, till handeln med varor och tjänster medan de övriga pengarna försvinner in i en finansvärld utan begränsningar? (Eller är det därför det funkar att trycka upp nya pengar av riksbanken utan att det blir hyperinflation?)

Om det är så att vi producerar för producerandets skull, för att kunna sälja och skicka vidare vinsten till finansmarknaden, för att den ska ”öka”. Om det är målet, så ger det incitament för att

  • dels producera saker som inte håller (det var väl bilindustrin först med att komma på. Varur en slit och släng mentalitet utvecklades.) Alla billiga verktyg, borr- och slipmaskiner, hushållsassistenter, etc…som går sönder efter ett par gånger, som blir felköp då de inte ”orkar” skruva i den där skruven.
  • dels producera saker som är ”undermåliga på andra sätt” för att ”prisbilden” ska vara rätt (= många ska ha råd att köpa. Ju mindre pengar människor (=presumptiva konsumenter) har att röra sig med desto lägre pris, desto undermåligare produkt (OBS! pris och kvalitet följer inte alltid varandra).
  • dels rida på människors önskan om utveckling, förnyelse, nyfikenhet, social placering, viljan att utmärka sig, trygghet, säkerhet … ja mycket av våra mänskliga strävanden, mycket av det som är vårt samhälle, som vi ser som naturligt och utvecklande, används som försäljningsargument, så klart! Varför gör vi prylar? Men, det blir utnyttjat, tänjt så till den grad att det blir absurt. Perverterat.
    Tänk på dator och it-industrins konstanta hårdvaru- och programuppdateringar. Reklambranschen som lockar genom vår nyfikenhet. Den mest ”lyckade” kampanjen är väl den som lyckades sälja luft på burk. Floran av försäkrings- och bankprodukter, finansiella produkter säljer på våra behov av trygghet och kontroll, att köpa dem är väl egentligen är att gå över ån efter vatten med tanke på att det är varor och tjänster vi behöver försäkra oss om att de överhuvudtaget finns. Men det är väl oron över att inte ha rätt att ta del av dem, en rätt som vi får genom förtjänta och sparade pengar som gör att vi agerar så! Alla olika produkter som gör samma sak men till olika kostnad. Det är väl kostnaden för ett ekonomiskt ojämställt samhälle där målet är att få ut mesta möjliga pengar. I annat fall hade väl bra grejor tillverkats och man hade varken ”slösat” med naturresurser eller tid för klura fram och tillverka ännu en undermålig produkt för att fler ska ha råd? Klädmodet växlar idag inte bara mellan årstider utan dag från dag i kampanjer året runt, ”newbis”.

En föredragshållare från ett utvecklingsföretag inriktade på formgivning och design berättade att de en gång hade utvecklat den ultimata fritösen. Alla ville ha den, men den blev en flopp då den var för dyr. De fick göra om och anpassa kvaliteten till marknaden, det vill säga det pris man kunde sälja den för istället för dess funktion. Så fungerar det idag.

Målet att tjäna pengar (istället för att få handeln med varor och tjänster att fungera bättre, istället för att företagen har utvecklandet och utövandet av sin verksamhet som mål) är ett incitament för att göra varor som inte håller så länge så att det finns anledning att ”göra nytt” och på så sätt sälja mer. Det är också incitament för att fostra oss till ”goda konsumenter”, som även gärna lånar, det skapar nya pengar. Det är också incitament till att se oss piskade till att vara med och även tillverka skitprodukter. Allt för produktionen. Det är också incitament för att fostra oss till att bli goda anställda och godta en låg lönesättning, så mer pengar kan gå till finansmarknaden. Men det går så att säga inte i oändlighet då realekonomin med dess fysiska reala tillgångar är begränsande.

Dessutom, för att försäljningen av de varor som faktiskt produceras och erbjuds till försäljning på realmarknaden ska få avsättning och på så sätt bidra till företagens vinster (varav en del altså försvinner in på en obegränsad finansmarknad), så vore det väl bra om ”vi alla” har möjlighet att köpa det vi behöver och vill ha (då kanske ”skitprodukterna” väljs bort)? Så bytet av varor och tjänster i den ”reala världen”= ekonomin fungerar. Det är väl det som är välfärd, inte penninghögarna.

Oförtjänta pengar och vem bestämmer vad som är arbete

Men det anses demoraliserande att få pengar oförtjänt, även om alla tjänar på det. Idén att det är genom en anställning man bidrar och förtjänar sina pengar är stark. Idén om vad som är arbete och vem som bestämmer det glider under medvetandets radar. När vi pratar om arbete syftar vi oftast på anställningsformen. Anställning och arbete ses som i princip synonyma.

Här beskriver ännu ett av det antika greklands begrepp vad som händer. Synekdoken. När arbete plötsligt begränsas och nästan underordnas anställningen, istället för att se anställningen som en av många arbetsformer. Anställningen i sig är ju inget arbete. Det är väl vad man gör som är arbetet?

I ekvationen om förtjänade pengar och arbete, så underförstås dessutom arbete inte bara med att vara en anställningsform utan även att det finns någon som anställer. Det är denne någon som bestämmer vad som ska och behöver göras. Men som sagt, det talas det mer sällan om, det glider under radarn. Vem ska idag, i ett samhälle som åtminstone kallar sig demokratiskt, bestämma vad som räknas som arbete? Den med pengar som har råd att betala någon annan att göra ett jobb som han eller hon inte gör själv? Han som i början av 1900-talet stod på bro´n och pekade ut vem eller vilka av alla de som stod på gården och sökte dagjobb, som kunde stanna kvar – ”Ni andra, ni kan gå hem”.

Obetalt arbete en oxymoron? och vill vi verkligen göra ingenting? Arbetet är meningen med livet.

Obetalt arbete är en oxymoron om man med arbete syftar på en anställningsform som omfattas av svenska avtal, obetald anställning. Däremot finns det mycket arbete som görs obetalt. Arbete som utförs oförtjänt, dvs utan ersättning. Det räknas väl inte som arbete. Ja, kanske, när man talar om ideellt arbete. Men, det syns inte i några siffror direkt. Det syns inte på marknaden. Men allt arbete kanske inte ska vara ute på marknaden? Till salu. Förr talade man om en del arbeten som kall. Men oavsett om det syns eller inte räknas, så påverkar det ändå realkapitalet, bidrar till samhällsekonomin och välståndet. Att just det obetalda arbetet lyfter realekonomin särskilt mycket just nu i coronatider, våren 2020 är indirekt mätbart. Byggmax går bra, det säljer mer än någonsin, liksom verktygsförsäljare. Folk är hemma och snickrar på sina realkapital, sina hus! Det ökar realtillgångarna. När man hjälper till och renoverar sin gamla föreningslokal eller sitt eget hus så putsar man på realtillgångarna. Själv är man en del i realkapitalet, i egenskap av produktionsfaktor, liksom färgen och materialen till renoveringen. Det får en koppling till marknaden då det är köpt och bidrar till företagens avsättning. Men vårt sätt att tänka runt förvaltandet av realkapitalet är väl i vår moderna ekonomi sammanblandat med krematistiken? Allt arbete som husmödrar t.ex. lagt ner och som inte ansetts ha ett värde monetärt. Även oavlönat arbete skapar väl realtillgångar och bidrar till (real)ekonomin egentligen? Men vi räknar inte så. Vi tänker inte så. Vi kanske inte bör räkna på allt men ändå tänka att det obetalda, frivilliga, ideella arbetet är värdefullt, kanske ovärderligt?

Frågan är vad som är arbete om man ser på det reellt?

Är det demoraliserande och oförtjänt om de skulle få pengar utan att vara anställda?

Meningen med livet och att inte vilja göra något

Få är det som aldrig vill göra något och många är vi som inte vill göra något – ibland – betalt eller inte. När vi vill vila, när vi är trötta, ledsna, besvikna.

En del är mer inställda på att bidra och hjälpa andra, andra att jobba för sig själva. Det sista är helt i enlighet med klassisk marknadsekonomi, med Adam Smiths idé om att marknaden styrs av egennyttan likt en ”osynlig hand” och slår ut det som är oönskat och gynnar det önskade.

I enkätundersökningar 2019 (det är en statlig undersökning som görs av SCB varje år) av vad unga önskar sig av sitt framtida arbete – så kan svaren sammanfattas med: att det ska vara meningsfullt. Det är alltså inte en hög lön som kommer överst, den höga lönen kom ganska långt ner bland svarsalternativen. Är det nödvändigt att vara anställd för att ett arbete ska kännas meningsfullt – och kan och får man ge sig själv arbete, uppgifter man tycker är viktiga?

Kombinationen av att förtjäna sitt levebröd och att det ska var i form av en anställning skapar mentala blockeringar. I den ekvationen blir arbetsgivaren, den som anställer som jag redan sagt, märkligt osynlig. Det är som en mental mur runt iden att arbetslösa individer ska förtjäna sitt levebröd som anställda, där Näringslivet med dess företagande och företagare, finansvärlden, självhushållningen och ja, vad allt mer vi människor kan hitta på, ligger utanför. Vem anställer? Varifrån får den, hen eller de pengarna till det? Är de förtjänade? Svaren är flera, både nya, gamla och väldigt laddade.

Tjäna på …

 Ja, att det inte var en självklar uppfattning att pengar förtjänas bland finanshajarna framgick tydligt av Joris L. intervjuer … eller rättare sagt, det är det visst det. Även finanshajar är del av vår kultur där idén om att pengar ska förtjänas är ett entymem dvs en kulturell underförståddhet. Men inom finansvärlden handlar det inte om att förtjäna pengar utan att tjäna på dem och helst förmera monetärt kapital gränslöst och utan relation till reala värden eller insatser. En motsättning till idén att förtjäna pengar som varje finanshaj hade sitt sätt att förhålla sig till. Kanske att den motsättningen bidrar en del till finansvärldens tystnadskultur?

Ekonomin, ett flöde av konsumtion och produktion …

Idag, när virusepidemin är över oss, corona covid-19, så går företag i konkurs, människor får, hoppas jag i tillräcklig grad, pengar för att köpa mat och betala hyra utan att jobba, vara anställd. Utan att förtjäna dem. En bekant funderade högt över att bara skicka över de 2000 till nöjesparken han tänkt spendera där för att roa sin familj, för att veta att han har något att åka till nästa år. Samtidigt hummades det i samfälld förundran över permitteringarna med full lön och en oro för att det inte ska hålla i längden.

Efter att ha läst Erik S. undersökning om hur skatten fungerar, så borde det i Sverige kanske inte bli ett lika stort problem med uthållighet eftersom en mycket stor del av statsfinanserna idag består av moms. Eftersom vi alla, även om man bara får pengar oförtjänt, eller tjänar pengar på pengar ändå till största delen köper saker som är belagda med svensk moms, så går ju en del tillbaka till staten. Så de ånyo kan dela ut dem… och få tillbaka dem. Den andra skatten som bidrar mycket till statsfinanserna är egenavgifter, sociala avgifter som betalas av alla egna företagare och kallas arbetsgivaravgifter för de som är anställda och dras från de anställdas bruttolöner, den är ca 30 % och liksom momsen är den lika stor oavsett om det är hög eller låginkomsttagare. Eftersom många bolag faktiskt går bra i coronakrisen så borde det rimligtvis inte påverka statsfinanserna så mycket.

Men det ekonomiska problemet med coronakrisen är ju att människor blir friställda eller tappar uppdrag vilket betyder att de kanske inte handlar så mycket (mindre moms), inga egenavgifter betalas in och mindre att betala skatt på samt att det slår tillbaka på de ”företag som går bra då de inte får lika mycket avsättning för sina produkter då marknaden, dvs vi som handlar, har mindre köpkraft (=mindre pengar). Det kan bli en ond spiral som slår även mot de företag som går bra. Köpkraften kan stärkas genom att pytsa ut pengar, även oförtjänt.

De företag som går bra, tänker man skulle anställa, men de kanske inte är precis tjänsteintensiva och kan med lätthet producera mer utan att anställa all ny friställd arbetskraft (=människor). Dessutom eftersom det, som sagt, är hög skatt på arbete så försöker företag rationalisera bort så mycket tjänster som möjligt. Teknisk utveckling och digitalisering medför också större möjligheter att göra det. Även om det produceras lika mycket varor är det allt färre som behöver anställas för att producera dem. Så på sikt skulle nog statskassan behöva skatta något annat för att få ihop till statsfinanserna oavsett coronapandemi eller inte.

Med tanke på konkurserna kan man tänka att det kommer in mindre bolagsskatt. Den är idag på 22 % av vinsten, bland de lägsta i världen (s. 27), men den påbjudna isoleringen på grund av smittspridningsrisken kanske inte drabbar de allra största vinstbolagen utan turism-, service- och kultursektorn med många enskilda firmor och mindre men tjänsteintensiva företag som ofta inte har så stora marginaler, så det gör kanske inte så stor skillnad i statsfinanserna? I och för sig är det dessa tjänsteintensiva verksamheter som betalar in mer i sociala avgifter och arbetsgivaravgifter relativt vinsten om man skulle jämföra med t.ex. ABB. När det gäller annat som påverkar statsfinanserna så är redan arvs och gåvoskatt borttagen liksom förmögenhetsskatten och fastighetsskatten är som sagt sänkt, kapitalskatten är på 30%. (s. 27) Vi är ett skatteparadis redan innan viruspandemin, med flest, 26 dollarmiljardärer på 10 miljoner invånare (sett i förhållande till befolkningsmängd. USA har 540 dollarmiljonärer på 325 miljoner invånare). ss 23-24. Det här är otroligt, det hade jag verkligen ingen aning om!
Det finns alltså pengar inom landet.

Dessutom, fortsätter Erik S., beroende på digitaliseringen går det idag att spåra undangömda pengar. För att ge skattesmitare en chans, eller flyktingar som Erik S. kallar dem, att komma undan påföljder för skattebrott. Skattemyndigheten har gett dem möjligheten till självrättelse av deklaration och att betala in skatt retroaktivt. Det har resulterat i att Bara mellan 2009 och 2012 har sjävrättelserna genererat otroliga 1000 miljoner kronor i ökade skatteintäkter.s.136. Fantastiskt!
Så vi har fått in ännu mera pengar till statskassan.

Nåväl, låt den som skrapat ihop sin penninghög, ha kvar en rejäl del av den. Det hade varit skönt om vi alla hade haft varsin lilla hög med fuck off pengar som någon kallade dem. Skulle kanske motverka korruption och allmänt rövslickeri – det däremot är agerande som är demoraliserande! … korruption och alltför stor anpassning, alltså.

Så, momsen kommer tillbaka till statsfinanserna. Arbetsgivaravgifter och sociala avgifter minskar. Vilken väg tar de övriga pengarna man köper varor för då? Ja, till företaget och deras kostnader; till deras anställdas löner, till andra företag, som i sin tur betalar sina kostnader. I alla led ingår arbetsgivaravgifter = sociala avgifter, samt ev. 22% av bolagens vinst och de går tillbaka till staten. Man kan uttrycka det som att företagen betalar så att säga för att folk ska ha råd att köpa deras varor och tjänster eller så kan man förstå det som att det är så pengar cirkulerar i en ekonomi, vår svenska ekonomi, med pengar som mätstock. När någon börjar lägga på hög kan det orsaka stopp, eftersom ”måttenheten och transaktionsbeviset” (=pengar) då kommer att saknas ute i samhället. Men då kan riksbanken trycka upp mer pengar, så vi har. Om jag fattat det hela rätt?

Ekonomin, byte av varor och tjänster med hjälp av ett mått, en värdemätare

Det är väl just flödet i realekonomin som nu haltar under coronarestriktionerna? Varor och tjänster finns till både våra behov och önskemål, dem finns det ingen brist på! Problemet är värdemätarens det vill säga pengarnas utbredning och hantering. Det finns mycket här och mindre där. Börsen, går bättre än någonsin, att göra pengar på pengar. Alla företag går inte på knäna, en del går bättre än någonsin (realekonomin), det som krävs och som börshandeln lever av och på. Det viktiga är att vi kan byta till oss det vi behöver för att överleva. Att vi, människor, skaparna och förvaltarna av allt detta – överlever! Oavsett om vi anses förtjäna det eller inte. Samhället är vi människor. Ekonomin är ett redskap. Stryper man konsumtionen så stryps företag, så stryps inflödet av momsintäkter, sociala avgifter och arbetsgivaravgifter till statskassan.

Regeringen är orolig för att dela ut stödpengar till företag vars produkter ändå ingen vill ha och som ändå skulle gå i konkurs. Rädda för att nalla ur statskassans penninghög.

Att regeringen plötsligt skulle börja utvärdera vilka företag som har bärkraftiga produktideer är något nytt. Hur ska det gå till när ”marknaden” är manipulerad? Dessutom, poängen är väl att regering och stat ska vara en garant för överlevnad under en marknadsmanipulering som till exempel åtgärder mot spridande av coronavirus orsakar. Är det hållbart att låta företag gå i konkurs? Om man låter bankerna slussa ut pengar så görs väl bedömningen av bärkraft där, men där dominerar väl ändå det krematistiska tänkandet och bedömningen görs utifrån tjänandet av pengar? Oavsett om marknaden är manipulerad eller inte?  Poängen med att det är regering och stat som går in är väl för att det handlar om vår samhällsekonomi med syfte att fatta beslut som skapar ett gott, tryggt och hälsosamt liv. Då är väl det viktiga inte penninghögen utan produktionen av varor och tjänster och bytet av dem – där har pengarna sin uppgift. Pengarna i statskassan behövs som bytesmedel, transaktionsbevis.
Nedläggningar innebär att organsationer, hela infrastrukturer av organisationer med arbetsgemenskaper, realkapitalet =produktionsmedlen för att skapa varor och tjänster (=välstånd), löses upp. Nedläggningar innebär inte bara förstört realkapital; för friställda kan det innebära att behöva flytta och lämna, familj och vänner och då bryts även sociala nätverk ner. Samhället borde tjäna mindre, realekonomiskt på det (mindre varor och tjänster =mindre välfärd) och orsaka mer mänskligt lidande.

Tjäna …

När målet är att tjäna pengar, så blir det lätt att vi tjänar pengarna, alltså att vi blir dess tjänare. En omkastning, en kiasm som sker i tanken. Men handlar inte målet om att tjäna pengar egentligen om att försäkra sig om frihet, trygghet och om att bli omhändertagen när man blir sjuk och inte orkar längre? Något som vi i Sverige under en period fakiskt höll på att realisera med politiska medel. Det skriver också Erik S. en del om.

Om samlandet av pengar, dvs tjänandet av pengar, leder till en urholkning av realekonomin dvs det blir mindre och sämre kvalitet på produkterna och färre tjänster – så motverkar väl samlandet i såfall sitt syfte?

Ska vi tjäna pengarna eller ska pengarna tjäna oss?

Ett alternativ till Guldmyntfoten

Ett samhälle där pengar är ett redskap för ekonomin och skapandet av välstånd.

– och inte ett samhälle där ekonomin är ett redskap för pengarnas tillväxt.
Skulle det gå att göra en kvot av det som påverkar ekonomin på ett sådant sätt att det blir tydligt åt vilket håll det drar. Som samtidigt fungerar som en utvärdering. Så man kan se att nu drar det åt det här hållet, då behöver vi fila lite här och lägga till lite där; forma den till ett redskap för samhällsekonomin. Det kanske till och med finns en konstruktiv roll för krematistiken?

Kvoten och oändligheten

Att välja just en kvot innebär att om någon del ökar eller minskar så kan talet driva mot oändligheten. Krematistiken kan kanske ha en plats i den?

Saker som påverkar ekonomin:

  • naturresurser, (jmfr jord i klassisk nationalekonomi)
  • tekniska, digitala, sociala innovationer och utvecklingar (jmfr arbete och kapital, klassisk nationalekonomi)
  • antal människor (jmfr arbete och kapital samt marknad, klassisk nationalekonomi)
  • tid (jmfr arbete, klassisk nationalekonomi)
  • organisationer, infrastrukturer, … kanske rättssystem? kanske politiskt styre? (jmfr kapital, klassisk nationaleknomi)

Naturresurerna som varor kan göras av.

De är begränsade. Naturresursernas storlek och kvalitet, i betydelsen mängden varor står i relation till 

tekniska, digitala, sociala innovationer och utvecklingar

 Till exempel så behövs en mycket mindre mängd bensin för att driva en bil i dag än för 30 år sedan.) Tjänsters kvalitet och mängd står också i relation till mänskliga innovationer, genom digitalisering och rationalisering så behövs inte människor för att utföra dem alla, så färre människor kan ”serva” fler.

antal människor:

Det är vi som ”är” samhället, vi producerar varor och tjänster för vår skull. Borde inte pengarnas mängd eller värde därför relateras till hur många vi är? Ju fler vi är desto mer kan vi göra och också fler att dela med oss till. Men det ger också en idé om hur mycket som behövs av varor och tjänster eftersom man kan bara vara på ett ställe, inte bli mer än mätt, behöver sova, osv …
tid

Tiden bör också finnas med, eftersom ett dygn endast har 24 timmar. Att just ett människoliv är begränsat behöver nog inte vara med, antal människor är det viktiga och när en människa dör, så föds en annan.

organisationer, infrastrukturer, … kanske rättssystem? kanske politiskt styre? utbildning?
Absolut avgörande för den mänskliga uppfinningsrikedomen och dess förverkligande och spridande!

vikt?

Eventuellt har man med vikt. En människas snittvikt och omsättning på massan hen intar som föda, är också begränsat. Relaterat till plantens vikt på det yttre skiktet, arean ggr, säg 4 m, ner i backen samt en viss höjd, där naturresurserna finns. Till det kommer solenergi instrålning.

principellt exempel:

(naturresurser) ggr (uppfinningsgrad) / (antal människor)

1 x 100/10 = 10
1 x 1000/10 = 100              =  högre kompetensgrad (= högre företagande och högre rationaliserings och digitalisering, dvs man kan göra mer med färre människor)

1 x 10/10=1                        = lägre kompetensgrad

1 x 100/100=1                    = samma kompetensgrad men fler. Ju fler vi är ju fler varor att konsumeras och desto fler tjänster kan utövas. (Större produktion och marknad sett med dagens sätt att se.

100/1=100 (samma kompetensgrad men färre)

En sådan kvot skulle kunna vara incitament för utbildning, uppfinningar och utveckling, för distribution och organisation, fördelning då varorna och tjänsterna är till för oss människor. Annars är ju produktionen meningslös.

Kompetensgrad och antal människor har troligen en relation och kanske en begränsning i realiteten. Liksom det finns gränser för hur mycket resurserna räcker även om kompetens och utvecklings grad är oändlig.

Vilket tal på kvoten är önskvärd?

Till viss del är det en politisk fråga. Tre saker är dock överordnade politiken.

  1. Det ena är att välstånd bara har mening för oss människor,
  2. den andra är att utan hälsa kan inte välstånd råda och
  3. den tredje är att utan andra människor finns ingen arbetsdelning, inga varor och tjänster att byta till sig, inget samhälle, inget av dess fortbestånd, vi blir deprimerade – vi dör.

Det ger incitament för att fatta beslut som värnar om vår hälsa när det gäller att utveckla naturresurserna till varor och tjänster.

Marica