Etikett: FINANSIELLA PRODUKTER

Joris Luyendijk ”Simma med hajar” och antik grekisk språklig precision – en reflexion

4 716 ord (words) 2020 05 21
publ. 2020 05 28 på sajten wordpress.skepnader.com
uppdat. 2020 06 06

Joris Luyendijk, ”Simma med hajar. En resa mot finansvärldens innersta.” 2015
Natur och Kultur förlag 2015, Denna pocket tryckt 2017, ISBN: 978-91-27-15146-8

Unga människor

Ja, först måste jag bara säga att J. Luyendijks ”resa mot finansvärldens innersta” visar hur unga och mänskliga finansvärldens människor är. Intervjuerna avslöjar aningslöshet, lojalitet, vilja att vara omtyckt, att vara bäst, beundrad, göra karriär, lösa problem, söka spänning, puls, att inte vilja se, förstå, skjuta ifrån sig ansvar, skam och skuld… nå framgång och lycka. J. Luyendijk lyfter fram hur just deras mänsklighet medverkar till att skapa en uppskruvad finansvärld som närsomhelst kan kollapsa på grund av t.ex. någon nyuppfunnen fiffig finansiell produkt. Produkter – som få om ens konstruktörerna själva anar eller bara inte bryr sig om vilka konsekvenser användandet av dem kan få. Det är obehagligt, det kommer nära.

Krematistik

Men i det skrämmande mänskliga finns det också en tröst. Joris L. har funnit att finansvärldens människor inte är unika, inte mer giriga än andra. Det är institutionerna, organisationerna, regelverken och framförallt investerarnas förväntningar som driver på och formar dem och människorna i dem. Förväntningar och krav på att förvalta och förmera monetärt kapital. Göra pengar genom handel med pengar.

Trösten ligger i att vi människor finns och vi är som vi är, det är en sak, medan institutionerna och organisationerna är något vi skapar och formar och därför också kan omforma och förändra.

Av intervjuerna framgår också den dubbla situation finansvärldens människor befinner sig i. Ett utanförskap från den samhällskropp vars hjärta och puls, utbytet av varor och tjänster de samtidigt står i centrum av, och tjänar … eller tjänar på.

Men hur var det nu. De är i hjärtat av handeln med pengar, dvs mätinstrumentet av varor och tjänster. Inte varorna och tjänsterna själva, inte heller själva bytet av dem. Det handlar inte heller om produktionen eller konsumtionen varken av varor eller tjänster. Det som J.Luyendijk på sidan 39 upplyser om kallas ”realmarknaden” på  financialese, finansvärldens språk. Att finansvärlden enbart handlar om och med pengar och att det är något annat än handeln med varor och tjänster är en skillnad alla intervjuade inom finansvärlden verkar inse och vara klara över men inte alla utanför den. Därav kluvenheten, klyftan och kanske också tystnaden som gjorde det svårt för Joris L. att hitta någon som lät sig intervjuas. Han lyckades ändå få ihop runt 200 intervjuer mot lovad anonymitet.

Det är lätt för utomstående att blanda ihop handeln med pengar, det som banker, försäkringsbolag och investmentbolag ägnar sig åt, med realmarknaden, ekonomin, utbytet av varor och tjänster. Det finns ett gammalt begrepp för handel med pengar, kanske äldre än antikens Grekland där det kallades krematistik.

Citerade utdrag ur Aristoteles Politiken, bok 1, kap 9. ”… om att berika sig och skillnaden mellan ekonomi och krematistik”.

Engelsk översättning av W.D. Ross ”The complete works of Aristoteles” vol. 1-12, 1912-1954, Oxford Edition. Mina betoningar.
En del av översättningarna är fortfarande belagda med copyright då de är skrivna senare än 2020 och då får jag endast citera 20 rader, så vitt jag förstår. När den här översättningen är gjord har jag inte tagit reda på.

” … Of everything which we possess there are two uses… for one is the proper, and the other the improper or secondary use of it.
 For example, a shoe is used for wear, and is used for exchange; both are uses of the shoe. … for the art of exchange extends to all of them, and it arises at first from what is natural, from the circumstance that some have too little, others too much. Hence we may infer that retail trade is not a natural part of the art of getting wealth … but it begins to be useful when the society increases… “

” … For natural riches and the natural art of wealth-getting are a different thing; in their true form they are part of the management of a household; whereas retail trade is the art of producing wealth, not in every way, but by exchange. And it is thought to be concerned with coin; for coin is the unit of exchange and the measure or limit of it. And there is no bound to the riches which spring from this art of wealth getting. As in the art of medicine there is no limit to the pursuit of health, and as in the other arts there is no limit to the pursuit of their several ends, for they aim at accomplishing their ends to the uttermost (but of the means there is a limit, for the end is always the limit), so, too, in this art of wealth-getting there is no limit of the end, which is riches of the spurious kind, and the acquisition of wealth. But the art of wealth-getting which consists in household management, on the other hand, has a limit; the unlimited acquisition of wealth is not its business. And, therefore, in one point of view, all riches must have a limit; nevertheless, as a matter of fact, we find the opposite to be the case; for all getters of wealth increase their hoard of coin without limit. The source of the confusion is the near connection between the two kinds of wealth-getting; in either, the instrument is the same, although the use is different, and so they pass into one another; for each is a use of the same property, but with a difference: accumulation is the end in the one case, but there is a further end in the other. Hence some persons are led to believe that getting wealth is the object of household management, and the whole idea of their lives is that they ought either to increase their money without limit, or at any rate not to lose it…”

Entymem

Många inom finansvärlden inser att något behöver göras åt ”finansvärlden” och välkomnar när det uttrycks offentligt, det återkommer J. Luyendijk till flera gånger. Men vem ska göra vad? Det är svåröverblickbart och intrikat. Inte komplicerat, bara rörigt menar J. Luyendijk. Tack vare hans intervjuarbete så har vi nu en karta!

Men det är inte bara bristen på orientering som gör det svårt att ändra något. Det handlar också om alla oss andra som inte är insatta i vad finansvärlden gör och inte alltid kan urskilja ”finansvärlden” ur realmarknaden och penningpolitiken (det som Aristoteles kallar hushållsekonomi). Som inte inser vart pengarna går när vi sparar på bank, köper försäkringar, aktier eller fonder. Vad som görs för att ”föröka” dem. Det är nog det svåraste.
För när man inte riktigt vet och känner till, hur ska man då kunna förändra. När man inte upplever att det är något problematiskt med att till exempel pengarna förökar sig, så är man kanske inte så intresserad av att förändra något.

För visst är det så? Visst finns det en massa ideer om vad ”god ekonomi” är? Vem tänker på att det är skillnad mellan krematistik (dvs handel med pengar) och ekonomi (handel med varor och tjänster)? Den ena är gränslös, den andra begränsad av verkligheten.[i] Den ena om samlandet av oändliga mängder pengar, den andra om producerande, konsumerande och byten av varor och tjänster som är begränsade. Begränsade av material och människors kompetens, behov och tid.

Är det inte en vanlig uppfattning att få pengar, det vill säga, ränta på pengar som sparas, att de ska ge något tillbaka, att de ska ”arbeta”? Har inte många också en idé om hur räntan fungerar och om inflation, arbetslöshet, efterfrågan, marknad, penningekonomi, fördelning och vad en skuld är? Finns det inte också en idé om var pengar kommer ifrån och hur de skapas? Att det är genom arbete? Visst är det accepterat, kanske till och med anses som självklart att vilja ”betala så lite skatt som möjligt” eller inte vilja vara med att betala till det man inte själv tycker att man nyttjar direkt alls? Det kan vara till exempel ”barnomsorg” eller ”allmänna kommunikationer”. Trots samtidiga idéer om att alla ska ”arbeta” (=vara anställda), vara välutbildade och lojala mot arbetsgivaren (vilket är en skyldighet som anställd) vilket kan betyda mycket övertid och att inte ta ut barnledighet. Vem ska ta hand om alla nya unga presumtiva anställda då? Förväntningar som nog oftast förknippas med att höra hemma på ”realmarknaden”. De går inte alltid ihop och vilka hör egentligen hemma på realmarknaden?
Nog visar väl Ekdal & Ekdal i sin programserie våren 2020 i sina intervjuer av politiker, företrädare för expertområden, talesmän för organisationer och allmänhet hur svårt det är att våga och kunna ifrågasätta självklara uppfattningar om hur till exempel ekonomin fungerar trots att de i sitt program uttalat säger sig vilja nå bakom kulisserna. Det är inte lätt att nå bakom egna föreställningar och det fordras mod för att våga tänka det ”otänkbara”, det obekväma och det som kan riskera att rasera förtroende och tillit.

Finansvärldens föreställningar och uppfattningar är inte bara ett sätt av flera att förstå hur världen fungerar. Det är inte ”bara ett neutralt lätt urskiljbart finansiellt verktyg eller organisation”. Nej, det ligger invävt och utbrett likt ett nät av allmänt accepterade och försanthållna attityder och uppfattningar i samhället, i vår kultur, så självklara att vi inte uttalar dem högt och så självklara att de svårligen kan ifrågasättas. De har blivit för att använda ännu ett antikt grekiskt ord, entymem, underförståddheter, självklarheter som inte längre behöver sägas eller förklaras. När det gäller ”ekonomin”, vårt blodomlopp i samhällskroppen så kan inte vad som helst sägas, det handlar inte bara om att vara Politiskt Korrekt utan om att det upprör så till den grad att tanke- och handlingsförlamning eller ursinne kan slå till då människor känner sig hotade till livet. J. Luyendijk lyfter (på sid 248) fram det begrepp som beskriver det och som ekonomen och förre Financial Time-kolumnisten Willem Buiter myntade i samband med kraschen 2008 och vars innebörd i hela sin vidd nu J. Luyendijk visar i sin text. Vi är fångade ”captured” i finansvärldens föreställningar och till viss del moral eller brist på moral. Han menar att det troligen är så ”… att de största politiska partierna tillsammans med ett flertal kontrollinstanser hade börjat identifiera sig själva med finansvärlden och drabbats av ett slags flockbeteende.”[1] Det är nog inte bara politikerna utan också deras väljare som är fångade i en väv av föreställningar där krematistik och ekonomi blandas samman. Hur skulle de annars få politiska mandat från oss väljare?

När Ekdal & Ekdals samtal i programmet börjar gå rundgång i gamla tankevanor (entymemerna som spökar) om arbetslöshet, sysselsättning, skuld, räntor och frågor om det kommer att ”bli som vanligt igen” så höjer professorn i nationalekonomi, Micael Dahlén rösten och poängterar att

”arbetslösheten har sjunkit stadigt sedan flera decennier tillbaka och att något normalläge efter coronakrisen inte är att förvänta” och betonar att ” de ekonomiska villkoren, institutionerna, organisationerna är något vi gör, något vi skapar. Nu kan vi börja om från noll.”

Kiasmen eller en Synekdoke

Vändningen, omkastningen, när den lilla Delen får ta helhetens plats och Helheten förminskas till att bli en del, till exempel när målet blir medlet och medlet målet. Det finns det också ett antikt grekiskt ord för, kiasm, eller var det synekdoke? Det är också ett antikt grekiskt ord. I det här fallet är det nog en synekdoke, krematisitiken kan inte finnas utan ekonomin, men ekonomi klarar sig utan krematistik.
När finansvärlden, krematistiken, som grundar sig i och är utvecklad ur ”real”ekonomin tar realmarknadens, ekonomins överordnade plats så har en kiasm, mer korrekt en synekdoke ägt rum.
Likadant när vi låter målet mot ett gott samhälle, ett gott liv med hjälp av finansiella verktyg istället bli underordnat de finansiella verktygen för att skapa ”en god” ekonomi (eg. krematistik och alltså oändliga högar med pengar,) på bekostnad av ett gott samhälle och ett gott liv?
Eller när människan anses vara till för samhället istället för att samhället är till för oss människor som ju faktiskt skapar det.
Även om detta förhållande, det vill säga att de naturliga förutsättningarna och människors hälsa är överordnade och en förutsättning för att skapa välstånd, skriver Aristoteles.

Aristoteles om huruvida konsten att skaffa välstånd är ett enskilt hushålls och statsmannens sak eller inte. Relationen mellan det som naturen ger oss och det vi förvaltar. Liv och Hälsa – Välstånd.

Engelsk översättning av W.D. Ross ”The complete works of Aristoteles” vol. 1-12, 1912-1954, Oxford Edition. Mina betoningar.
En del av översättningarna är fortfarande belagda med copyright då de är skrivna senare än 2020 och då får jag endast citera 20 rader, så vitt jag förstår. När den här översättningen är gjord har jag inte tagit reda på.

Politiken, bok 1, kap 10:

”10

And we have found the answer to our original question, Whether the art of getting wealth is the business of the manager of a household and of the statesman or not their business? viz., that wealth is presupposed by them. For as political science does not make men, but takes them from nature and uses them, so too nature provides them with earth or sea or the like as a source of food. At this stage begins the duty of the manager of a household, who has to order the things which nature supplies; he may be compared to the weaver who has not to make but to use wool, and to know, too, what sort of wool is good and serviceable or bad and unserviceable. Were this otherwise, it would be difficult to see why the art of getting wealth is a part of the management of a household and the art of medicine not; for surely the members of a household must have health just as they must have life or any other necessary. The answer is that as from one point of view the master of the house and the ruler of the state have to consider about health, from another point of view not they but the physician; so in one way the art of household management, in another way the subordinate art, has to consider about wealth. But, strictly speaking, as I have already said, the means of life must be provided beforehand by nature; for the business of nature is to furnish food to that which is born, and the food of the offspring is always what remains over of that from which it is produced. Wherefore the art of getting wealth out of fruits and animals is always natural.

Antik grekisk precision

Hur kan det komma sig att antikens greker hade så precisa begrepp? Begrepp som visar att de verkat ha haft en väl utvecklad förståelse för statsbyggande, trots att de var en ganska lantlig kultur och med dagens mått mätt var relativt små självstyren. Det är åtminstone den bild jag har fått genom det jag läst. Hur kan det komma sig att vi saknar deras precision i tänkandet, i begreppen? De finns i alla fall inte som en självklar förståelse. Eller menar vi krematistik när vi talar om finanser?

There are two sorts of wealth-getting, as I have said; one is a part of household management, the other is retail trade: the former necessary and honorable, while that which consists in exchange is justly censured; for it is unnatural, and a mode by which men gain from one another. The most hated sort, and with the greatest reason, is usury, which makes a gain out of money itself, and not from the natural object of it. For money was intended to be used in exchange, but not to increase at interest. And this term interest, which means the birth of money from money, is applied to the breeding of money because the offspring resembles the parent. Wherefore of an modes of getting wealth this is the most unnatural.

Det är inte om utan när katastrofen inträffar

Alla dessa unga människor… och gamla … finanshajar och som de beskriver sig själva när Joris ber dem: elefanter, ormar, hyenor, tigrar, babianer, sköldpaddor, schimpanser, myror, bin, bävrar… hela finansvärldens menageri, fast i ett ”entymemiskt” nät eller en härva utan like. Drivande likt rön, vind för våg. Ett ”entymemiskt” nät vi alla är fångar i och vars omättliga sätt att håva in vinster – drabbar oss alla.

Det är två problem. Det ena är att kunna orientera sig i finansvärlden och förstå hur den är uppbyggd och fungerar, dess dynamik, det har Joris gett oss en fin karta över. Det andra är som jag redan varit inne på, mycket svårare, fordrar att ta sig ur gamla tankevanor. Men det kan vi alla börja med innan nästa krasch inträffar och coronakrisen gör att det brådskar.

Hur kan vi omforma vårt ekonomiska system till något som hjälper oss att både skapa och leva ”det goda livet” – även när det är pest- katastrof-  och corona-tider? Vi kan försöka skärskåda våra egna förgivettagna ideer om hur”ekonomin” egentligen fungerar, om inflation, ränta, aktiemarknad, arbete med mera. Grundar de sig i krematistik, ekonomi eller är det en kiasm, en synekdoke? Hur ska politiken, den finansiella världen, institutioner, organisationer och regelverk fungera för att vara ett verktyg i att ”skapa” ett gott liv och samhälle (det här med att mäta och värdera, behov, varor och tjänster), istället för att skapa problem.

Ekonomernas kunskap behövs nu. Problemet är kanske att många av dem är utbildade på en institution där en stark banksläkt har och haft stort inflytande. Att det krematistiska tänkandet därför präglar. Att man som student eller anställd inte vågar skärskåda etablerade begrepp.

En nödplan

Vad skulle hända när vi blir stående utan något medel att mäta och värdera det vi producerar och det vi behöver och vill ha? De intervjuade som insåg att nu höll det på att ske 2008, de tog ut pengar, köpte guld och flygbiljett långt bort … om de hade hunnit. De förväntade sig hungeruppror, röveri, gatupplopp, rättssystemets sammanbrott …
Men, måste det bli så? Världen, huset, växterna i marken, vattnet som rinner, bilen, cykeln utanför huset försvinner väl inte av sig själva med måttstocken, dvs pengarna?

Jag tror att om vi bara inte slutar att göra saker, slutar producera varor och tjänster. Bara vi inte slutar att byta och dela med oss av det vi gör, så klarar vi oss. Det kan vi ju göra oavsett om det finns en mät- och värdessticka eller inte. Det handlar också om hur vi uppför oss mot varandra.

Bara vi inte kräver att ”få betalt” eller ”att betala” med måttet som inte längre finns. Vi kan fortsätta som förut, medan vi funderar på hur vi ska bygga upp ett nytt ekonomiskt system.
Att mäta och kvantifiera det som görs och det som efterfrågas har vi redskap till. I livsmedelshandeln och de flesta företag noteras vad som går ut och vad som går in, från vem till vem, digitalt exakt. Så vi vet vad som görs och vad som går åt. En banan är alltid en banan och man blir lika mätt på den oavsett en siffra på dess värde. Själva pengarna, mät och värderingsverktyget behövs inte för att dokumentera produktion och konsumtion. När penningvärdet kollapsar, då kanske skillnaden mellan realekonomi och krematistik kommer att stå klar för oss alla?
Kanske upptäcker vi att det är ett bakvänt sätt att tänka att ”inte ha råd att anställa”, att ”inte ha råd att låta någon vara med och producera”. Är det en insmugen krematistisk tankegång i realekonomin som format regelverk och incitament och att det är det som gör att vi ”inte har råd” och gör det till verklighet?
 Vi har delningsekonomi, har den möjlighet att fungera fullt ut? Vad skulle det innebära? Vill vi det? Då krematistiken funnit sin roll, skulle kanske småhantverkare, de nära tjänsteutövarma och producenterna ha en chans att ”överleva” på sitt arbete, utan att behöva börja massproducera? Det är kanske först om vi behöver förändra något som det kan behövas en måttstock – kanske, eller kanske inte?

p.s

Om kryptovalutan bitcoin. David Hedqvist berättar på sin sajt bitcoin.se.
På bitcoin.org finns utvecklaren av bitcoin, Satoshi Nakamotos rapport ”Bitcoin: Ett peer-to-peer elektroniskt kontantsystem” att ladda ner. Även på svenska.

Om JAK.se, banken utan ränta, där även de som lånar premieras. Du har lika mycket pengar som du lånat efter att du betalat av det.

En annan kryptovaluta med tid som en slags mätare och om annat …. artikel på illustrerad vetenskap om nihms eller nims.

Referenser

[1] Se även Alvessons ”Dumhetsparadox” och vad Nietzsche skriver i ”Den glada vetenskapen”

[i] citat ur Aristoteles Politiken, Bok 1, kap 9 … om att berika sig. Mina betoningar.

“… There is another variety of the art of acquisition which is commonly and rightly called an art of wealth-getting, and has in fact suggested the notion that riches and property have no limit. Being nearly connected with the preceding, it is often identified with it. But though they are not very different, neither are they the same. The kind already described is given by nature, the other is gained by experience and art.

Let us begin our discussion of the question with the following considerations:

Of everything which we possess there are two uses: both belong to the thing as such, but not in the same manner, for one is the proper, and the other the improper or secondary use of it. For example, a shoe is used for wear, and is used for exchange; both are uses of the shoe. He who gives a shoe in exchange for money or food to him who wants one, does indeed use the shoe as a shoe, but this is not its proper or primary purpose, for a shoe is not made to be an object of barter. The same may be said of all possessions, for the art of exchange extends to all of them, and it arises at first from what is natural, from the circumstance that some have too little, others too much. Hence we may infer that retail trade is not a natural part of the art of getting wealth; had it been so, men would have ceased to exchange when they had enough. In the first community, indeed, which is the family, this art is obviously of no use, but it begins to be useful when the society increases. For the members of the family originally had all things in common; later, when the family divided into parts, the parts shared in many things, and different parts in different things, which they had to give in exchange for what they wanted, a kind of barter which is still practiced among barbarous nations who exchange with one another the necessaries of life and nothing more; giving and receiving wine, for example, in exchange for coin, and the like. This sort of barter is not part of the wealth-getting art and is not contrary to nature, but is needed for the satisfaction of men’s natural wants. The other or more complex form of exchange grew, as might have been inferred, out of the simpler. When the inhabitants of one country became more dependent on those of another, and they imported what they needed, and exported what they had too much of, money necessarily came into use. For the various necessaries of life are not easily carried about, and hence men agreed to employ in their dealings with each other something which was intrinsically useful and easily applicable to the purposes of life, for example, iron, silver, and the like. Of this the value was at first measured simply by size and weight, but in process of time they put a stamp upon it, to save the trouble of weighing and to mark the value.

When the use of coin had once been discovered, out of the barter of necessary articles arose the other art of wealth getting, namely, retail trade; which was at first probably a simple matter, but became more complicated as soon as men learned by experience whence and by what exchanges the greatest profit might be made. Originating in the use of coin, the art of getting wealth is generally thought to be chiefly concerned with it, and to be the art which produces riches and wealth; having to consider how they may be accumulated. Indeed, riches is assumed by many to be only a quantity of coin, because the arts of getting wealth and retail trade are concerned with coin. Others maintain that coined money is a mere sham, a thing not natural, but conventional only, because, if the users substitute another commodity for it, it is worthless, and because it is not useful as a means to any of the necessities of life, and, indeed, he who is rich in coin may often be in want of necessary food. But how can that be wealth of which a man may have a great abundance and yet perish with hunger, like Midas in the fable, whose insatiable prayer turned everything that was set before him into gold?

Hence men seek after a better notion of riches and of the art of getting wealth than the mere acquisition of coin, and they are right. For natural riches and the natural art of wealth-getting are a different thing; in their true form they are part of the management of a household; whereas retail trade is the art of producing wealth, not in every way, but by exchange. And it is thought to be concerned with coin; for coin is the unit of exchange and the measure or limit of it. And there is no bound to the riches which spring from this art of wealth getting. As in the art of medicine there is no limit to the pursuit of health, and as in the other arts there is no limit to the pursuit of their several ends, for they aim at accomplishing their ends to the uttermost (but of the means there is a limit, for the end is always the limit), so, too, in this art of wealth-getting there is no limit of the end, which is riches of the spurious kind, and the acquisition of wealth. But the art of wealth-getting which consists in household management, on the other hand, has a limit; the unlimited acquisition of wealth is not its business. And, therefore, in one point of view, all riches must have a limit; nevertheless, as a matter of fact, we find the opposite to be the case; for all getters of wealth increase their hoard of coin without limit. The source of the confusion is the near connection between the two kinds of wealth-getting; in either, the instrument is the same, although the use is different, and so they pass into one another; for each is a use of the same property, but with a difference: accumulation is the end in the one case, but there is a further end in the other. Hence some persons are led to believe that getting wealth is the object of household management, and the whole idea of their lives is that they ought either to increase their money without limit, or at any rate not to lose it. The origin of this disposition in men is that they are intent upon living only, and not upon living well; and, as their desires are unlimited they also desire that the means of gratifying them should be without limit. Those who do aim at a good life seek the means of obtaining bodily pleasures; and, since the enjoyment of these appears to depend on property, they are absorbed in getting wealth: and so there arises the second species of wealth-getting. For, as their enjoyment is in excess, they seek an art which produces the excess of enjoyment; and, if they are not able to supply their pleasures by the art of getting wealth, they try other arts, using in turn every faculty in a manner contrary to nature. The quality of courage, for example, is not intended to make wealth, but to inspire confidence; neither is this the aim of the general’s or of the physician’s art; but the one aims at victory and the other at health. Nevertheless, some men turn every quality or art into a means of getting wealth; this they conceive to be the end, and to the promotion of the end they think all things must contribute.

Thus, then, we have considered the art of wealth-getting which is unnecessary, and why men want it; and also the necessary art of wealth-getting, which we have seen to be different from the other, and to be a natural part of the art of managing a household, concerned with the provision of food, not, however, like the former kind, unlimited, but having a limit.