Den goda dialogen

Thomas Ekbom Viktigt i dialogen



1 I den goda dialogen sker ett samtal mellan två personer som tar ansvar för att både hävda och lyssna

2 I den goda dialog finns inte någon dominans, ingen över- eller underordning

3 Den goda dialogen präglas av nyfikenhet, på vad den andre vill och på att hitta ett gemensamt ämne

4 I den goda dialogen hanteras kontakt hinder typ blyghet och känsla av underlägsenhet

5 Den goda dialogen kräver sin lokal, sin tid och sin stämning

6 Den goda dialogen tar hänsyn till olikheter i genus, etnisk tillhörighet, kultur, personlighet och samtalsvana

7 Den goda dialogen kan hantera aggressivitet genom att se smärta hos den andre och ta hänsyn till den

8 En bra arbetsgivare har en strategi för att skapa goda förutsättningar för goda dialoger i organisationen

9 Det måste få ta tid att skapa goda förutsättningar för en god dialog

10 En bra kommun har en strategi i stads-planeringen för att skapa goda förutsättningar för goda dialoger

11 En bra dialog utgår från både känslor och tankar där både känslor och tankar respekteras

12 I den goda dialogen blir du och jag ett vi

13 I den goda dialogen finns ingen fake reality

14 I den goda dialogen skapas kunskap genom att oenigheter analyseras

15 I den goda dialogen förmedlas information utan syftet att enbart väcka känslor

16 I den goda dialogen öppnas både det inre och det yttre landskapet upp

17 I den goda dialogen ses mycket av:

Glädje, positivt tänkande, aktivt lyssnande,
empati, lugn, stöd, hjälp, trygghet och
kunskap


18 Den goda dialogen föregås av medvetenhet och
trygghet

19 I den goda dialogen föregås samtal om ett ämne
av ett fokus på relationen mellan de som samtalar: Du är som jag! – Jag har en åsikt! –
Jag vill bli påverkad av dig!

20 I den goda dialogen går man från osäkerhet till tillit, från att vara stängd till att vara öppen

21 I den goda dialogen används berättelser för att visa upp både tankar och känslor

22 I den goda dialogen går vi från ensamhet till vänskap till sällskap

23 I den goda dialogen lämnar vi självcentreringen, använder vi struktur och ett konkret språk

24 I den goda dialogen talar vi på samma nivå

25 I den goda dialogen ser vi varandras behov bakom våra strategier

26 I den goda dialogen ser vi nya landskap med nya ögon (Proust)



27 I den goda dialogen möts enskilda värderingar och upptäcks gemensamma värderingar

28 I den goda dialogen går man från exkludering till inkludering, från bedömande till uppskattning

29 I den goda dialogen går man från att ha alla svar till att upptäcka nya möjligheter

30 I den goda dialogen går man runt i den andres landskap och upptäcker

31 I den goda dialogen finns en social hållbarhet: man mår bra och bättre och bättre. Det finns trygghet, delaktighet och motivation

32 I den goda dialogen finns både sanningar och visioner

33 I den goda dialogen har den privata moralen ersatts av idén om det gemensamma samhällsbygget (Schottenius)

34 I den goda dialogen finns både detaljer, mys och analys

35 I den goda dialogen betraktas deltagarna som olika vilket gör dem lämpade för samarbete (Fourier)


36 I den goda dialogen knyter deltagarna samman band som leder till solidaritet, ett ömsesidigt beroende (Becker)

37 I den goda dialogen får vi erkännanden av varandra och blir då människor (Hegel)

38 I den goda dialogen ser individen sig själv i den andre (ibid)

39 I den goda dialogen finns det alltid goda observationer, uttalade behov och tydliga önskningar (Rosenberg)

40 I den goda dialogen hanteras kontakt hinder som blyghet, underlägsenhetskänslor, intellektualism och överdriven respekt genom positivt förstående (Belbin)

41 I den goda dialogen har deltagarna befriat sig från de kulturella värderingar som de inte delar, känner medkänsla med sig själva och andra och gjort sig starka att skapa strukturer som stödjer ett ömsesidigt medkännande givande (Rosenberg)

42 I den goda dialogen förser deltagarna varandra med energi genom att motivera, ge råd och låta andra uppmärksammas


43 I varje god dialog hittar du något som du inte visste förut (Bill Nye)

44 I den goda dialogen, ju mer du vet om den andres värderingar, desto bättre kan du förstå den andres ord och handlingar (Krogerus)

45 I det goda dialogen lyssnar vänner till vad du säger. De bästa vännerna lyssnar på vad du inte säger (Krogerus)

46 I den goda dialogen uppskattar vi inte de som är briljanta, men de som får oss att känna oss briljanta

47 I den goda dialogen tänker den andre på mig. Därför finns jag (Slaterdigk)

48 Det är i den goda dialogen som den bästa vuxenutvecklingen sker genom att vi känner trygghet och samtidigt håller varandra medvetna och ansvariga (Edmondson)

49 I den goda dialogen ser vi möjligheterna att växa när vi känner oss okunniga (wabi sabi)

50 I den goda dialogen lägger man inte bort känslorna men använder dem väl (Bornemark)

51 I den goda dialogen finns ett visst mått av ovisshet och en längtan och förväntan (Perel)

52 I den goda dialogen finns det både kapitulation (inför den andres kloka synpunkter) och autonomi (min självständiga åsikter) (ibid)

53 Den goda dialogen är ett område bortom att göra rätt eller fel (Rumi)

54 I den goda dialogen leder identitet till en konstruktiv separation (Barrett)

55 I den goda dialogen känner sig deltagarna fria och tillhörande samtidigt (Chia)

56 I den goda dialogen finns en förmåga att samspela, en förståelse för betydelsen av att samarbeta med andra och en villighet att underkasta sig det aktuella samarbetsåtagandet (B-Å Westerberg)

57 I den goda dialogen utforskar man gemensamt karaktären av det samarbetsåtagande som vore möjligt (probe), man försöker gemensamt förstå den kontext man hanterar (sense) och man söker gemensamt att hantera den situation man är igenom att se var och ens ansvar (respond) (D Snowden)

58 Den goda dialogen startar inte med en vision utan med en plattform som lockar till vision



59 I den goda dialogen är den andre värdefull för att han är en del i samma gemenskap och är kompetent att hantera mina problem (Bagehof)

60 Under den goda dialogen finns både en god disciplin och ett gott klimat (Edmondson)

61 I den goda dialogen uppstår kunskap genom en debatt mellan motstridiga ståndpunkter. Detta förutsätter att de som deltar i dialogen delar grundläggande värderingar om jämlikhet, öppenhet och ärlighet (Stanley)

62 Den goda dialogens morot är gemenskapen och dess piska är längtan från ensamheten (John Cacioppo )

63 Den goda dialogen kan sägas vara som att äta en middag med någon viktig, där du känner en stor förväntning och där stämning och mat och dryck ger dig energi och gör att du blir glad (John Cacioppo)

64 I den goda dialogen upplever deltagarna att de är en del av något större och de får handlingslust

65 I den goda dialogen tar du steg till förändringar i ditt beteende (Wolodarski)


66 I den goda dialogen pågår samtal både om det som är och det som bör vara

67 I den goda dialogen uppsöks de kollektiva värderingarna till förmån framför de individuella

68 Den goda dialogen bygger på grundläggande värderingar som t ex rättvisa, hållbarhet och mening

69 I den goda dialogen får du kunskap och insikter i vad som är viktigt och riktigt i livet

70 En god dialog har tre förutsättningar: informalitet (inga regler för dialogen), öppenhet (man kan ha fel) och samarbete ( ingen vinnare eller förlorare) (Sennett)

71 I den goda dialogen känner du en osäkerhet när du möter komplexa problem (Lawrence J Peter)

72 I den goda dialogen urskiljer du den andres inneboende godhet (Jon Kabat-zinn)

73 I den goda dialogen formas vi till individer, lär oss förstå både oss själva och omvärlden (efter Lennart Hellspong)

74 I den goda dialogen talar, tänker och känner man över sin vanliga nivå (ibid)

75 Inför den goda dialogen kan du

– Tänka igenom vad du vill uppnå
– Tänka vilka punkter du ska ta upp
– Lägga upp en plan för samtalet. Början? Slut?
– Finna lämpliga ord att använda
– Hitta ett sätt att memorera vad jag ska säga
– Fundera ut hur jag ska tala, röst, blick osv
(ibid)

76 I den goda dialogen längtar man inte efter att hitta det perfekta utan att få vara med och skapa det (Bauman)

77 I den goda dialogen blir man den som man hade tänkt sig bli (Kegan)

78 I den goda dialogen går man från att känna sig inkomplett till att man känner sig komplett genom den andre (ibid)

79 När man får uppskattning i den goda dialogen börjar man uppskatta sig själv (ibid)

80 I den goda dialogen är sårbarhet födelseplatsen för glädje, kreativitet, tillhörighet och kärlek (Brené Brown)





81 I den goda dialogen undviker vi att vara arroganta eller överdrivet ödmjuka (Kegan)

82 I den goda dialogen hjälper vi varandra att hantera smärtan vi visar våra svagheter (ibid)

83 I den goda dialogen sker en inre utveckling hos de deltagande, en yttre utveckling i deras relation och en utveckling av bedömningen av deras process (ibid)

84 I den goda dialogen vägleder förnuftet deltagarna, men också uppenbarelsen (Thomas av Aquino)

85 I den goda dialogen övertygar du genom att skaffa förtroende, ethos, väcker känslor hos den som lyssnar, pathos, och anger sakskäl i samtalet, logos. (Aristoteles)

86 I den goda dialogen mättar vi inte våra egna behov på bekostnad av den andre (Marshall Rosenberg)

87 I den goda dialogen blir vi ett vi som vill växa till ett större vi

88 I den goda dialogen redovisas både värderingar och lämnas tankebidrag (Barrett)



89 I den goda dialogen är ett leende ett äkta budskap om glädje, inte falskt budskap om glädje (smiling wolf) ( Marshall Rosenberg)

90 I den goda dialogen är den undersökande gemenskapen central, som en motpol till ett individualistiskt samhällsklimat (Adam Wallenberg)

91 I den goda dialogen är ingen handledare till den andre utan endast båda gör ett gemensamt utforskande för att bringa klarhet i en fråga (Sokrates)

92 I den goda dialogen förlöser man varandra det som de redan vet (efter Sokraterna)

93 I den goda dialogen tillfredsställs tre behov: Vara självbestämmande, visa sina styrkor och få vara tillhörig ett sammanhang (Edgar Deci)

94 I den goda dialogen befinner sig deltagarna i en kontext som inger dem en trygghet som ger dem rätt förutsättningar för en god relation

95 I den goda dialogen förstår man att man inte alltid kan förstå den andre och att det inte är någons fel att så är fallet (Gladwell)



96 I den goda dialogen bemöts behov av trygghet och säkerhet med tydlighet och enkelhet (Skogholm efter Paul Mc Lean)

97 I den goda dialogen kan man berätta hur man har det, att man är glad, ledsen eller arg och får förståelse för det (ibid)

98 I den goda dialogen är resultatet (i form av känsla eller tanke) viktigare än själva dialogen (Gärd Fors)

99 I den goda dialogen pågår tre slags samtal: ett inre (det imaginära) , ett med den andre (det symboliska) och ett med verkligheten utanför dialogen (det reala) (Lacan)

100 I den goda dialogen uppstår ett lärande genom ett fritt utbyte av idéer som växer fram utan att styras av strukturer utifrån (Bentell och Wigren)


Copyright Thomas Ekbom
tsekbom@gmail.com

Reflektioner efter seminariet Samtal om samtal

Här några personliga reflektioner efter att ha deltagit i samtalet om samtal den 17 februari.

Först och främst tycker jag att det är viktigt att definiera vad som kan menas med att föra samtal. Beteckningen samtal förekommer i många olika sammanhang, och med många innebörder.

Enligt Nationalencyklopedin innebär begreppet ”samtal” att man talar med andra för att utbyta synpunkter eller upplysningar. Det betyder att samtalet bör skilja sig från till exempel allmänna diskussioner, politiska samtal och debatter, religiösa samtal, förhandlingar och andra aktiviteter som leder till någon form av slutsats, t.ex.  att vi är överens, eller inte överens.

Samtalet är ett utbyte av tankar mellan människor. Formen kan vara olika, men jag förknippar det med ett jämställt och förutsättningslöst möte mellan deltagarna, och med ett positivt utbyte för alla deltagare under och efter mötet. Om man så vill; det goda samtalet”. Och t.ex. värdeomdömen som ”bättre samtalsklimat” eller ”sämre samtalsklimat” som bedömning av en interaktion hör ihop med något annat än ett samtal.

Samtalsdeltagarna kan självklart ha en agenda med sig, och de är knappast oskrivna blad inför det som ska samtalas om.  Men kunskap och erfarenhet, maktställning och rikedom, inget spelar roll för värdet av det var och en säger.

Samtalet är förutsättningslöst; man ska inte i ett samtal avkrävas att följa en viss praxis, dogm eller liknande (med förstås gärna hålla sig till samtalsämnet).

Samtalet är öppet för alla typer av frågor, med ökad kunskap och förändrad verklighetssyn som troligt resultat. Förståelse och lärande ger insikt, och på sikt eventuellt underlag för senare förslag, beslut och handling från den enskilde deltagaren (samtal, så definierat, kan alltså inte vara ett instrument för att åstadkomma konkret handling i stunden). 

Hur får man då samtalet att hålla sig till denna – idealiska – form? Seminariet den 17 februari gav flera viktiga och intressanta ingångar till hur ett bra samtal kan fungera. Förmågan att lyssna framhölls bland annat, kanske till med att man lyssnar mer än talar själv.

En risk är dock att kunskapsutveckling och lärande blir lidande om det inte förekommer någon kritik i samtalet. Men kanske man då ska kalla det för något annat än samtal?

Erik Adolfsson

Lisbeth Rydén om “nytt perspektiv på organisatorisk arbetsmiljö”.

Zoomseminarium 4 december 2020
>> Läs reflektion “diskurs och arbetsmiljö

Diskurs och arbetsmiljö

Att använda ett diskursivt angreppssätt för att komma tillrätta med organisatoriska arbetsmiljöproblem – vilken utmaning!

Just det har Lisbeth Rydén prövat på genom sin doktorsavhandling i företagsekonomi – Nytt perspektiv på organisatorisk arbetsmiljö. Hon menar där att de traditionella modellerna för att bedöma organisatorisk arbetsmiljö inte räcker till för att formulera och förstå varför arbetet bidrar till ohälsa hos chefer och medarbetare i dagens arbetsliv.

Vid ett digitalt seminarium den 4 december fick vi i Apertumkretsen ta del av Lisbeths forskning och gavs tillfälle till diskussion.

Tillägg av admin, Tomas inspelning av seminariet via zoom:

Diskurs kan enkelt uttryckt ses som en ram för vad som kan sägas eller göras, och då kan man också säga att diskurs är kopplat till makt. Lisbeths avhandling utgör ett imponerande arbete genom den genomgång av olika begrepp och fenomen som får betydelse när man väljer ett diskursivt arbetssätt för att analysera och problematisera den organisatoriska arbetsmiljön. Är det ett problem när man ska närma sig arbetsmiljöproblem rent forskningsmässigt?

Av vad som framkom vid seminariet att döma kan det nog vara det. Kopplingen mellan teori (läs forskningen) och praktik är inte enkelt för forskarvärlden att hantera. Andra svårigheter ligger nog i den valda forskningsmetoden, designbaserad forskning, som Lisbeth använder sig av.  Och diskursanalys och användning av ett diskursivt angreppssätt verkar vara mycket arbetsintensivt som metod och praktiskt tillvägagångssätt.

En utgångspunkt är enligt avhandlingen att se organisatorisk arbetsmiljö som ett interaktivt, komplext och föränderligt fenomen. Modellen som presenteras i avhandlingen skiljer sig därigenom på väsentliga punkter från traditionella modeller inom arbetsmiljöforskningen och har därigenom enligt min mening potential att bredda den framtida arbetsmiljöforskningen, såväl som den dagliga arbetsmiljöpraktiken.

Forskningen har svårt att ta till sig nya begrepp som t.ex. begreppet utforska i stället för t.ex. begreppen undersöka eller utvärdera. De senare är förstås forskningstrogna men knappast uttryck nyfikenhet och samtalslusta. Hur ska man egentligen beskriva verkligheten?  Det krävs en öppenhet i forskarvärlden av den typ som Lisbeth här förespråkar, för att kunna berika den vetenskapliga världen med nya infallsvinklar.

Lisbeths avslutande ord vid seminariet att vi organiserar oss arbetsmiljömässigt på ett sätt som inte fungerar i dagens samhälle, kan jag gärna ansluta mig till!

Erik Adolfsson

Ben Lerner om behovet av ett annat sätt att samtala.

publ. 2020 10 22

En länk till Malin Ekmans intervju med Ben Lerner under bokmässan söndag 27 september 2020.

Ben Lerner har skrivit roligt och träffande om “Varför alla hatar poesi” också. Läs den och gläds åt att förstå varför den uslaste poet kan bli uppskattad och visa att vi alla är poeter … och mycket annat.
Originalet 2016, Utgiven av Natur och Kultur förlag 2017 94,5 s. Format mellan A5 och A6 – en liten bok.

Nytt perspektiv på organisatorisk arbetsmiljö – fredag 4 december 9.30-11.30 på zoom

Glädjande väcker Lisbeth Rydéns forskning intresse och därför flyttas mötet från 19 november till i början av december, prel. 4 dec.

De traditionella modellerna för att bedöma organisatorisk arbetsmiljö räcker inte till för att formulera och förstå varför arbetet bidrar till ohälsa hos chefer och medarbetare i dagens arbetsliv. Det var bakgrunden till det forskningsarbete som Lisbeth Rydén genomfört och som resulterat i en avhandling: Diskursiv arbetsmiljö: ett nytt perspektiv på organisatorisk arbetsmiljö.

En utgångspunkt i avhandlingen är att se organisatorisk arbetsmiljö som ett interaktivt, komplext och föränderligt fenomen. Modellen som presenteras i avhandlingen skiljer sig därigenom på väsentliga punkter från traditionella modeller inom arbetsmiljöforskningen och har därigenom potential att bredda den framtida arbetsmiljöforskningen såväl som den dagliga arbetsmiljöpraktiken.

På seminariet berättar Lisbeth Rydén om sina resultat, men också om hur själva utforskandet har gått till.

Anmälan sker senast 2020-11-13 till tsekbom@gmail.com . Följande dag skickas en länk till zoom till de anmälda. Föredraget kommer att spelas in.

Thomas Ekbom   För styrelsen för Apertum

Att leva i pandemin

Thomas Ekbom           Att leva i pandemin

Chocken

Jag hade hört det på nyheterna:  De som var sjuttio plus skulle hålla sig undan. Staten meddelade mig att jag måste isolera mig, inte träffa andra, bara min sambo. Det kändes overkligt.

Pessimism

Vi tog bilen från Stockholms innerstad och reste bort, till sommarstugan utanför Nynäshamn. Inga mera fysiska möten, inga mera spel på bridgeklubben. Jag som är så social. Hur skulle det här gå? Det var 18 mars. 

Optimism

Det blev dock snabbt ett fysiskt möte, ett möte med naturen. Plötsligt var jag i närkontakt med gräs och buskar och träd. Plötsligt talade de till mig, fåglarna. Det var koltrastar, talgoxar, bofinkar. Men borta var staden, bilarna, avgaserna, trängseln, stressen. I stället upplevde jag frisk luft, positiv ensamhet, lugn. Det kändes bra.

Under denna första tid i karantän fanns bara nuet. Framtiden och dåtiden var fjärran. Det var dags att vattna buskar och blommor. Det var tid att såga grenar som skymmer. Nu väntade fåglarna på sina talgbollar, som köpts in. Nu skulle husens ytterväggar granskas för extra målning. Nu skulle vinbärsbuskar planteras.

Under kvällarna gick solen ned över bergen. Det var mycket vackert. På morgnarna var det tyst. Inga motorer, inga höga röster, inga signaler från utryckningsfordon. 

Pessimism

Men plötsligt en dag så fanns den där: Saknaden. Barnen, barnbarnen, vännerna, olika samtalspartner på kaféer och restauranger. Det kändes i bröstet: att inte kunna tala kroppsspråk, inte kunna diskutera politik, att inte tillsammans få analysera och planera framtiden, att inte besöka vänner.

Nu uppstod nya beteenden: Att ringa och tala regelbundet med barnen och de närmaste vännerna. Det blev längre samtal än nånsin. Att räkna ut vilka man kände som är särskilt ensamma i denna tid och ringa dem. Att börja delta i olika web möten med tio, ibland hundra, deltagare. Att börja spela bridge på nätet.

Oro

Men efter några månader växte fram en oro. Eftersom framtiden var oviss och okänd och nuet började bli enformigt så kom mitt livs historia att dyka upp och gjorde sig påmind. Jag vandrade från mina första år och kände smärtan i den tidens ensamhet. Jag gick vidare och mindes åren i gymnasiet och sedan de på universitetet. Lyckade stunder. Misslyckanden.

Glädje

Så gick tankarna till det första jobbet och glädjen att få tjäna egna pengar. Och det goda livet spelades upp som i en mysig serie på TV. Då-et ersatte nuet och plötsligt fanns inte oron i sommarstugan. Alla glada minnen från arbetslivet kom fram. Och alla mina barns första år som sötnosar och kärleksobjekt.

Oro

Så byttes min ro över det nära livet mot min oro över världen, när jag såg på nyheterna på tv och kunde följa pandemins framfart över jorden. Dåtid blev nutid igen. Och efter tankarnas resa över världen var jag tillbaka i mina egna bubblor, min närmaste familjs bubbla, bubblan med mina vänner och bubblan som är Sverige.

Jag stod inte ut. Jag flydde in i att läsa och skriva. jag läste, bok efter bok. Jag undersökte Camus Pesten, Boccaccios Decamerone m.fl. Jag skrev ned mina tankar och känslor. Och konstaterade att jag som gammal hade blivit ett objekt, någon som tillhör flocken 70 plus.

Som subjekt borde jag hålla en låg profil. 

Och jag tänkte: Barnbarnen i staden kommer att komma ihåg mig som han som satt två meter bort och som de träffade så sällan. De hade en frånvarande morfar och farfar kommer de att säga. Jag var ledsen.

Till slut

Så var det plötsligt sommar. Efter fyra månader i karantän kändes livet mycket annorlunda. Jag var i skydd, fjärran från en smitta som drabbat så många och som fått sådana konsekvenser för människors hälsa och ekonomi. Två i min storfamilj hade drabbats av pandemin men de lever. 

Sommaren följdes av hösten. Så som sorgen följdes av glädjen som följdes av sorgen…Jag var kvar i karantänen. Långt från verkligheten. Nära overkligheten.

Jag tänkte: Har nuet en framtid? Det är frågan. 2020 års fråga.

Kanske stannar jag i naturen. Jag kommer att fortsätta pendla mellan glädje och sorg. Möten och samtal kommer en dag att bli många, hoppas jag. Fast i nya former..

Kvinnors stress i ett föränderligt arbetsliv- onsdagen den 14 oktober, mellan kl. 09-12.

I dessa coronatider är det kanske överraskande att höra att WHO ansett att stress har nått epidemiska proportioner i olika delar av världen. År 2020 menade organisationen att stressrelaterade hälsotillstånd skulle vara närvarande i hela världen och endast placera sig bakom hjärt- och kärlsjukdomar när det gäller allvarlig påverkan på hälsotillståndet.

Hur ser det då ut i Sverige?

Nästan sju av tio sysselsatta som upplevde besvär till följd av andra förhållanden i arbetet än olyckshändelse. I en rapport från Arbetsmiljöverket år 2018 uppgavs att orsak till dessa besvär var för hög arbetsbelastning.

Besvären var lika vanligt förekommande i alla åldersgrupper men något vanligare för kvinnor, 70 procent, än män, 59 procent. Sysselsatta kvinnor hade jämfört med män mer besvär av psykosomatisk karaktär. Oro eller ångest, symptom på depression, problem med minne, koncentration och tankeförmåga, huvudvärk och sömnstörningar var jämförelsevis vanligare bland kvinnor. Antalet kvinnor i Sverige som sjukskrivs för stressrelaterade sjukdomar har enligt Försäkringskassan ökat markant sedan 2010. Med den tunga situation som Covid 19 förorsakat inom vård och äldreomsorg, två kvinnodominerade verksamheter, kommer detta förstås att förvärras.

Förklaringar till den ökade stressen bland kvinnor verkar alltså via uppkommande psykosomatiska besvär bero av påtagliga faktorer såsom den totala arbetsbelastningen på arbetet och hemma.  Men kan det också finnas andra bakomliggande faktorer som ger upphov till besvären. Hur definierar vi till exempel arbetsbelastning. Är det ett rent kvantitativt begrepp, och vilka är de psykologiska faktorer som man bör ta hänsyn till?

Vi vill i ett samtal sätta fokus på arbetsorganisationens roll i det längre perspektivet. Arbetsorganisationen måste ses som en i högsta grad social konstruktion som reglerar stora delar av de mänskliga förhållandena på arbetsplatsen.

Vilken betydelse för hälsan och välbefinnande har de förändringar som skett över tiden både formellt och informellt i arbetsorganisationen. Den hierarkiska organisationen har efterträtts av en arbetsorganisation som karakteriseras av kraftfull ansvarsdelegering, betoning på individens självständighet och prestation i en organisation med avskalad direkt arbetsledning, och som för medarbetaren förutsätter direkta villkorsöverläggningar med den egna chefen.

Orsakar arbetsorganisationen t.ex. social isolering på arbetsplatsen, genom individualisering av arbetsuppgifterna (med lönesystem som fokuserar på individidens prestation och inte på arbetslaget). Social isolering orsakar stress genom bristande tillhörighet på arbetsplatsen och möjligheter till förtroendefullt samarbete. Till arbetsorganisationen hör även olika andra sätt att belöna medarbetarna.

Finns det faktorer i dessa olika system som påverkar det psykologiska klimatet på arbetsplatsen. Och är kvinnor mer beroende av ett gott arbetsklimat t.ex. när det gäller behov av närhet, tillit och konsensus för att kunna uppleva balans i arbetet.

Finns det också skillnader mellan olika sektor i samhället. Den privata sektorn har större möjlighet att belöna medarbetarna och kanske motverka obalanser i arbetsorganisationen. Vi hoppas att ni tycker att detta känns intressant och relevant att djuploda kring. Planeringen är inriktad på att genomföra ett samtal om detta ämne onsdagen den 14 oktober, mellan kl. 09-12. Information om plats och former för träffen återkommer vi med i en särskild kallelse.

Dagens offentliga samtal och språkbruk tar död på viktiga funktioner i civilsamhället

Språktillämpning är som ett pussel. Man måste passa in sina inlägg i den mall som bildas av vad de andra säger (De svarta hålen i bilden) För att komma vidare måste pusslet brytas upp och man måste starta på ny kula.

Min spaning inför Open 2020

Kära vänner! Tråkigt att vårt fysiska möte måste ställas in på grund av Corona. För egen del befinner jag mig ju i riskgrupp+++ så sådana fysiska möten kanske aldrig mer kommer att bli av – för min del. Jag får väl finna mig i det.

Men det tema ni valt för mötet – Civilsamhällets utmaningar … – är synnerligen intressant. Hoppas ni får chans att träffas och samtala om det. Det behövs. Jag ser fram emot att få ta del av edra reflektioner efteråt. Men jag kan heller inte – som ni förstår – låta bli att lägga mig i.

Det finns en vitt spridd föreställning att om människor bara blev mer medvetna, insiktsfulla, kärleksfulla och humanistiskt inriktade så skulle de sociala problem som finns i världen försvinna.

Jag tycker att något av detta antagande också speglar de inlägg som gjorts på Apertums hemsida avseende språkbruket och som refererar till Jose Ramírez med flera. Om bara man visste om skillnaden i innebörd mellan ekonomi och krematistisk så skulle man, och de analyser man gör, ändra sig.

Jag ifrågasätter inte värdet av en sådan upplysande verksamhet. Men språkbruk är inte bara en fråga om ord och meningar. Språket tillämpas i samtal och överläggningar människor emellan. Det har en praktisk sida.

Om exempelvis skillnaden mellan kremastistik (finansmarknaden) och ekonomi (realekonomi eller realmarknaden) bara blir en akademisk fråga och saknar betydelse för överväganden och samtal om dessa frågor i vardagen så har en sådan upplysningsverksamhet liten effekt på det som faktiskt händer.  Det blir då bara en fråga för akademiker, experter, ledning och politiker som de kan debattera på sina workshops men frågan och problemen berör inte på djupet oss andra.

När vi startade Open fokuserade vi istället på människors samspel och hur detta – om det inte fungerade väl – medförde att olika sociala problem som man i praktiken berördes av växte fram. Grundläggande för att en konstruktiv samverkan skall kunna genereras och bibehållas är då individernas kommunikation med varandra. Är denna missriktad blir handlandet missriktat.

Det handlar då inte bara om kommunikationen mellan experter och förståsigpåare utan också om kommunikationen man och man emellan eller mellan ”folket” och ledningen. Vi själva luras dock gärna in i kretsen av förståsigpåare och tappar kontakten med den praktiska användningen av språket. Vi blir också experter. Därför behöver vi en experimentell arena där språket kan förändras. Jag såg våra möten och Open som en sådan arena.

Därför har mitt intresse allt mer fokuserats på språket och dess tillämpning i de sociala kontexter som finns snarare än att skapa möten för att finna sådana lösningar på problemen som bara har betydelse för “de som bestämmer”.

Ett sådant konkret samverkansproblem av den typ som jag då intreserade mig för presenteras i introduktionen till Open 2020.

Civilsamhället är en arena där människor, grupper, eller organisationer agerar tillsammans för gemensamma intressen skild från det offentliga och marknaden (eller familjen). Ibland tillskrivs dem också att det finns ett syfte att hjälpa.

Sådana sammanslutningar är en speciell typ av social kontext där värdet av sammanslutningens insats kan sägas handla om det som i inläggen på Apertums hemsida kallas “ekonomi” snarare än “kremastitik”. Vill man värna om sådana insatser så måste det språkbruk som tillämpas och som stödjer sådana insatser och sammanslutningar vara av en annan karaktär än det språkbruk som i dag domineras av krematistik eller som på ett förvirrande sätt blandar samman ekonomi och kremastitik.

Det är uppenbart att språkbruket som bygger på kremastitik är kraftigt dominerande i samtal och debatter och “tar över” frågor om ekonomi. Detta gör att de sociala kontexter som man refererar till i uppropet till Open 2020 håller på att bli utplånade. Det finns enkelt uttryckt ”ingen plats” för dem i samtal och debatter i dagens samhälle – se bilden av pusslet. Jag har för övrigt själv många erfarenheter av detta från min konsultverksamhet. Först om detta förhållande kan ändras genom att pusslet bryts upp och fokus flyttas så kan de aktuella problemen lösas.

Hur skulle då ett språk- och språkbruk kunna formas som är en renodlad ekonomia snarare än en förvirrande blandning av kremastistik och ekonomia eller som till och med kanske är något helt nytt där båda perspektiven kan hedras?

Jag tror inte ett sådant språkbruk kan konstrueras fram. Som jag förstår det behöver det uppstå och spridas genom att tillämpas. Därför menar jag att ett möte i Apertum om civilsamhällets utmaningar skulle kunna bidra till en ökad förståelse för hur man på ett alternativt sätt skulle kunna samtala om civilsamhällets betydelse.

Lycka till på mötet önskar Bengt-Åke som ju numera är isolerad av coronan

_____________________________________________________________________

Joris Luyendijk ”Simma med hajar” och antik grekisk språklig precision – en reflexion

4 716 ord (words) 2020 05 21
publ. 2020 05 28 på sajten wordpress.skepnader.com
uppdat. 2020 06 06

Joris Luyendijk, ”Simma med hajar. En resa mot finansvärldens innersta.” 2015
Natur och Kultur förlag 2015, Denna pocket tryckt 2017, ISBN: 978-91-27-15146-8

Unga människor

Ja, först måste jag bara säga att J. Luyendijks ”resa mot finansvärldens innersta” visar hur unga och mänskliga finansvärldens människor är. Intervjuerna avslöjar aningslöshet, lojalitet, vilja att vara omtyckt, att vara bäst, beundrad, göra karriär, lösa problem, söka spänning, puls, att inte vilja se, förstå, skjuta ifrån sig ansvar, skam och skuld… nå framgång och lycka. J. Luyendijk lyfter fram hur just deras mänsklighet medverkar till att skapa en uppskruvad finansvärld som närsomhelst kan kollapsa på grund av t.ex. någon nyuppfunnen fiffig finansiell produkt. Produkter – som få om ens konstruktörerna själva anar eller bara inte bryr sig om vilka konsekvenser användandet av dem kan få. Det är obehagligt, det kommer nära.

Krematistik

Men i det skrämmande mänskliga finns det också en tröst. Joris L. har funnit att finansvärldens människor inte är unika, inte mer giriga än andra. Det är institutionerna, organisationerna, regelverken och framförallt investerarnas förväntningar som driver på och formar dem och människorna i dem. Förväntningar och krav på att förvalta och förmera monetärt kapital. Göra pengar genom handel med pengar.

Trösten ligger i att vi människor finns och vi är som vi är, det är en sak, medan institutionerna och organisationerna är något vi skapar och formar och därför också kan omforma och förändra.

Av intervjuerna framgår också den dubbla situation finansvärldens människor befinner sig i. Ett utanförskap från den samhällskropp vars hjärta och puls, utbytet av varor och tjänster de samtidigt står i centrum av, och tjänar … eller tjänar på.

Men hur var det nu. De är i hjärtat av handeln med pengar, dvs mätinstrumentet av varor och tjänster. Inte varorna och tjänsterna själva, inte heller själva bytet av dem. Det handlar inte heller om produktionen eller konsumtionen varken av varor eller tjänster. Det som J.Luyendijk på sidan 39 upplyser om kallas ”realmarknaden” på  financialese, finansvärldens språk. Att finansvärlden enbart handlar om och med pengar och att det är något annat än handeln med varor och tjänster är en skillnad alla intervjuade inom finansvärlden verkar inse och vara klara över men inte alla utanför den. Därav kluvenheten, klyftan och kanske också tystnaden som gjorde det svårt för Joris L. att hitta någon som lät sig intervjuas. Han lyckades ändå få ihop runt 200 intervjuer mot lovad anonymitet.

Det är lätt för utomstående att blanda ihop handeln med pengar, det som banker, försäkringsbolag och investmentbolag ägnar sig åt, med realmarknaden, ekonomin, utbytet av varor och tjänster. Det finns ett gammalt begrepp för handel med pengar, kanske äldre än antikens Grekland där det kallades krematistik.

Citerade utdrag ur Aristoteles Politiken, bok 1, kap 9. ”… om att berika sig och skillnaden mellan ekonomi och krematistik”.

Engelsk översättning av W.D. Ross ”The complete works of Aristoteles” vol. 1-12, 1912-1954, Oxford Edition. Mina betoningar.
En del av översättningarna är fortfarande belagda med copyright då de är skrivna senare än 2020 och då får jag endast citera 20 rader, så vitt jag förstår. När den här översättningen är gjord har jag inte tagit reda på.

” … Of everything which we possess there are two uses… for one is the proper, and the other the improper or secondary use of it.
 For example, a shoe is used for wear, and is used for exchange; both are uses of the shoe. … for the art of exchange extends to all of them, and it arises at first from what is natural, from the circumstance that some have too little, others too much. Hence we may infer that retail trade is not a natural part of the art of getting wealth … but it begins to be useful when the society increases… “

” … For natural riches and the natural art of wealth-getting are a different thing; in their true form they are part of the management of a householdwhereas retail trade is the art of producing wealth, not in every way, but by exchange. And it is thought to be concerned with coin; for coin is the unit of exchange and the measure or limit of it. And there is no bound to the riches which spring from this art of wealth getting. As in the art of medicine there is no limit to the pursuit of health, and as in the other arts there is no limit to the pursuit of their several ends, for they aim at accomplishing their ends to the uttermost (but of the means there is a limit, for the end is always the limit), so, too, in this art of wealth-getting there is no limit of the end, which is riches of the spurious kind, and the acquisition of wealth. But the art of wealth-getting which consists in household management, on the other hand, has a limit; the unlimited acquisition of wealth is not its business. And, therefore, in one point of view, all riches must have a limit; nevertheless, as a matter of fact, we find the opposite to be the case; for all getters of wealth increase their hoard of coin without limit. The source of the confusion is the near connection between the two kinds of wealth-getting; in either, the instrument is the same, although the use is different, and so they pass into one another; for each is a use of the same property, but with a difference: accumulation is the end in the one case, but there is a further end in the other. Hence some persons are led to believe that getting wealth is the object of household management, and the whole idea of their lives is that they ought either to increase their money without limit, or at any rate not to lose it…”

Entymem

Många inom finansvärlden inser att något behöver göras åt ”finansvärlden” och välkomnar när det uttrycks offentligt, det återkommer J. Luyendijk till flera gånger. Men vem ska göra vad? Det är svåröverblickbart och intrikat. Inte komplicerat, bara rörigt menar J. Luyendijk. Tack vare hans intervjuarbete så har vi nu en karta!

Men det är inte bara bristen på orientering som gör det svårt att ändra något. Det handlar också om alla oss andra som inte är insatta i vad finansvärlden gör och inte alltid kan urskilja ”finansvärlden” ur realmarknaden och penningpolitiken (det som Aristoteles kallar hushållsekonomi). Som inte inser vart pengarna går när vi sparar på bank, köper försäkringar, aktier eller fonder. Vad som görs för att ”föröka” dem. Det är nog det svåraste.
För när man inte riktigt vet och känner till, hur ska man då kunna förändra. När man inte upplever att det är något problematiskt med att till exempel pengarna förökar sig, så är man kanske inte så intresserad av att förändra något.

För visst är det så? Visst finns det en massa ideer om vad ”god ekonomi” är? Vem tänker på att det är skillnad mellan krematistik (dvs handel med pengar) och ekonomi (handel med varor och tjänster)? Den ena är gränslös, den andra begränsad av verkligheten.[i] Den ena om samlandet av oändliga mängder pengar, den andra om producerande, konsumerande och byten av varor och tjänster som är begränsade. Begränsade av material och människors kompetens, behov och tid.

Är det inte en vanlig uppfattning att få pengar, det vill säga, ränta på pengar som sparas, att de ska ge något tillbaka, att de ska ”arbeta”? Har inte många också en idé om hur räntan fungerar och om inflation, arbetslöshet, efterfrågan, marknad, penningekonomi, fördelning och vad en skuld är? Finns det inte också en idé om var pengar kommer ifrån och hur de skapas? Att det är genom arbete? Visst är det accepterat, kanske till och med anses som självklart att vilja ”betala så lite skatt som möjligt” eller inte vilja vara med att betala till det man inte själv tycker att man nyttjar direkt alls? Det kan vara till exempel ”barnomsorg” eller ”allmänna kommunikationer”. Trots samtidiga idéer om att alla ska ”arbeta” (=vara anställda), vara välutbildade och lojala mot arbetsgivaren (vilket är en skyldighet som anställd) vilket kan betyda mycket övertid och att inte ta ut barnledighet. Vem ska ta hand om alla nya unga presumtiva anställda då? Förväntningar som nog oftast förknippas med att höra hemma på ”realmarknaden”. De går inte alltid ihop och vilka hör egentligen hemma på realmarknaden?
Nog visar väl Ekdal & Ekdal i sin programserie våren 2020 i sina intervjuer av politiker, företrädare för expertområden, talesmän för organisationer och allmänhet hur svårt det är att våga och kunna ifrågasätta självklara uppfattningar om hur till exempel ekonomin fungerar trots att de i sitt program uttalat säger sig vilja nå bakom kulisserna. Det är inte lätt att nå bakom egna föreställningar och det fordras mod för att våga tänka det ”otänkbara”, det obekväma och det som kan riskera att rasera förtroende och tillit.

Finansvärldens föreställningar och uppfattningar är inte bara ett sätt av flera att förstå hur världen fungerar. Det är inte ”bara ett neutralt lätt urskiljbart finansiellt verktyg eller organisation”. Nej, det ligger invävt och utbrett likt ett nät av allmänt accepterade och försanthållna attityder och uppfattningar i samhället, i vår kultur, så självklara att vi inte uttalar dem högt och så självklara att de svårligen kan ifrågasättas. De har blivit för att använda ännu ett antikt grekiskt ord, entymem, underförståddheter, självklarheter som inte längre behöver sägas eller förklaras. När det gäller ”ekonomin”, vårt blodomlopp i samhällskroppen så kan inte vad som helst sägas, det handlar inte bara om att vara Politiskt Korrekt utan om att det upprör så till den grad att tanke- och handlingsförlamning eller ursinne kan slå till då människor känner sig hotade till livet. J. Luyendijk lyfter (på sid 248) fram det begrepp som beskriver det och som ekonomen och förre Financial Time-kolumnisten Willem Buiter myntade i samband med kraschen 2008 och vars innebörd i hela sin vidd nu J. Luyendijk visar i sin text. Vi är fångade ”captured” i finansvärldens föreställningar och till viss del moral eller brist på moral. Han menar att det troligen är så ”… att de största politiska partierna tillsammans med ett flertal kontrollinstanser hade börjat identifiera sig själva med finansvärlden och drabbats av ett slags flockbeteende.”[1] Det är nog inte bara politikerna utan också deras väljare som är fångade i en väv av föreställningar där krematistik och ekonomi blandas samman. Hur skulle de annars få politiska mandat från oss väljare?

När Ekdal & Ekdals samtal i programmet börjar gå rundgång i gamla tankevanor (entymemerna som spökar) om arbetslöshet, sysselsättning, skuld, räntor och frågor om det kommer att ”bli som vanligt igen” så höjer professorn i nationalekonomi, Micael Dahlén rösten och poängterar att

”arbetslösheten har sjunkit stadigt sedan flera decennier tillbaka och att något normalläge efter coronakrisen inte är att förvänta” och betonar att ” de ekonomiska villkoren, institutionerna, organisationerna är något vi gör, något vi skapar. Nu kan vi börja om från noll.”

Kiasmen eller en Synekdoke

Vändningen, omkastningen, när den lilla Delen får ta helhetens plats och Helheten förminskas till att bli en del, till exempel när målet blir medlet och medlet målet. Det finns det också ett antikt grekiskt ord för, kiasm, eller var det synekdoke? Det är också ett antikt grekiskt ord. I det här fallet är det nog en synekdokekrematisitiken kan inte finnas utan ekonomin, men ekonomi klarar sig utan krematistik.
När finansvärlden, krematistiken, som grundar sig i och är utvecklad ur ”real”ekonomin tar realmarknadens, ekonomins överordnade plats så har en kiasm, mer korrekt en synekdoke ägt rum.
Likadant när vi låter målet mot ett gott samhälle, ett gott liv med hjälp av finansiella verktyg istället bli underordnat de finansiella verktygen för att skapa ”en god” ekonomi (eg. krematistik och alltså oändliga högar med pengar,) på bekostnad av ett gott samhälle och ett gott liv?
Eller när människan anses vara till för samhället istället för att samhället är till för oss människor som ju faktiskt skapar det.
Även om detta förhållande, det vill säga att de naturliga förutsättningarna och människors hälsa är överordnade och en förutsättning för att skapa välstånd, skriver Aristoteles.

Aristoteles om huruvida konsten att skaffa välstånd är ett enskilt hushålls och statsmannens sak eller inte. Relationen mellan det som naturen ger oss och det vi förvaltar. Liv och Hälsa – Välstånd.

Engelsk översättning av W.D. Ross ”The complete works of Aristoteles” vol. 1-12, 1912-1954, Oxford Edition. Mina betoningar.
En del av översättningarna är fortfarande belagda med copyright då de är skrivna senare än 2020 och då får jag endast citera 20 rader, så vitt jag förstår. När den här översättningen är gjord har jag inte tagit reda på.

Politiken, bok 1, kap 10:

”10

And we have found the answer to our original question, Whether the art of getting wealth is the business of the manager of a household and of the statesman or not their business? viz., that wealth is presupposed by them. For as political science does not make men, but takes them from nature and uses them, so too nature provides them with earth or sea or the like as a source of food. At this stage begins the duty of the manager of a household, who has to order the things which nature supplies; he may be compared to the weaver who has not to make but to use wool, and to know, too, what sort of wool is good and serviceable or bad and unserviceable. Were this otherwise, it would be difficult to see why the art of getting wealth is a part of the management of a household and the art of medicine not; for surely the members of a household must have health just as they must have life or any other necessary. The answer is that as from one point of view the master of the house and the ruler of the state have to consider about health, from another point of view not they but the physician; so in one way the art of household management, in another way the subordinate art, has to consider about wealth. But, strictly speaking, as I have already said, the means of life must be provided beforehand by nature; for the business of nature is to furnish food to that which is born, and the food of the offspring is always what remains over of that from which it is produced. Wherefore the art of getting wealth out of fruits and animals is always natural.

Antik grekisk precision

Hur kan det komma sig att antikens greker hade så precisa begrepp? Begrepp som visar att de verkat ha haft en väl utvecklad förståelse för statsbyggande, trots att de var en ganska lantlig kultur och med dagens mått mätt var relativt små självstyren. Det är åtminstone den bild jag har fått genom det jag läst. Hur kan det komma sig att vi saknar deras precision i tänkandet, i begreppen? De finns i alla fall inte som en självklar förståelse. Eller menar vi krematistik när vi talar om finanser?

There are two sorts of wealth-getting, as I have said; one is a part of household management, the other is retail trade: the former necessary and honorable, while that which consists in exchange is justly censured; for it is unnatural, and a mode by which men gain from one another. The most hated sort, and with the greatest reason, is usury, which makes a gain out of money itself, and not from the natural object of it. For money was intended to be used in exchange, but not to increase at interest. And this term interest, which means the birth of money from money, is applied to the breeding of money because the offspring resembles the parent. Wherefore of an modes of getting wealth this is the most unnatural.

Det är inte om utan när katastrofen inträffar

Alla dessa unga människor… och gamla … finanshajar och som de beskriver sig själva när Joris ber dem: elefanter, ormar, hyenor, tigrar, babianer, sköldpaddor, schimpanser, myror, bin, bävrar… hela finansvärldens menageri, fast i ett ”entymemiskt” nät eller en härva utan like. Drivande likt rön, vind för våg. Ett ”entymemiskt” nät vi alla är fångar i och vars omättliga sätt att håva in vinster – drabbar oss alla.

Det är två problem. Det ena är att kunna orientera sig i finansvärlden och förstå hur den är uppbyggd och fungerar, dess dynamik, det har Joris gett oss en fin karta över. Det andra är som jag redan varit inne på, mycket svårare, fordrar att ta sig ur gamla tankevanor. Men det kan vi alla börja med innan nästa krasch inträffar och coronakrisen gör att det brådskar.

Hur kan vi omforma vårt ekonomiska system till något som hjälper oss att både skapa och leva ”det goda livet” – även när det är pest- katastrof-  och corona-tider? Vi kan försöka skärskåda våra egna förgivettagna ideer om hur”ekonomin” egentligen fungerar, om inflation, ränta, aktiemarknad, arbete med mera. Grundar de sig i krematistik, ekonomi eller är det en kiasm, en synekdoke? Hur ska politiken, den finansiella världen, institutioner, organisationer och regelverk fungera för att vara ett verktyg i att ”skapa” ett gott liv och samhälle (det här med att mäta och värdera, behov, varor och tjänster), istället för att skapa problem.

Ekonomernas kunskap behövs nu. Problemet är kanske att många av dem är utbildade på en institution där en stark banksläkt har och haft stort inflytande. Att det krematistiska tänkandet därför präglar. Att man som student eller anställd inte vågar skärskåda etablerade begrepp.

En nödplan

Vad skulle hända när vi blir stående utan något medel att mäta och värdera det vi producerar och det vi behöver och vill ha? De intervjuade som insåg att nu höll det på att ske 2008, de tog ut pengar, köpte guld och flygbiljett långt bort … om de hade hunnit. De förväntade sig hungeruppror, röveri, gatupplopp, rättssystemets sammanbrott …
Men, måste det bli så? Världen, huset, växterna i marken, vattnet som rinner, bilen, cykeln utanför huset försvinner väl inte av sig själva med måttstocken, dvs pengarna?

Jag tror att om vi bara inte slutar att göra saker, slutar producera varor och tjänster. Bara vi inte slutar att byta och dela med oss av det vi gör, så klarar vi oss. Det kan vi ju göra oavsett om det finns en mät- och värdessticka eller inte. Det handlar också om hur vi uppför oss mot varandra.

Bara vi inte kräver att ”få betalt” eller ”att betala” med måttet som inte längre finns. Vi kan fortsätta som förut, medan vi funderar på hur vi ska bygga upp ett nytt ekonomiskt system.
Att mäta och kvantifiera det som görs och det som efterfrågas har vi redskap till. I livsmedelshandeln och de flesta företag noteras vad som går ut och vad som går in, från vem till vem, digitalt exakt. Så vi vet vad som görs och vad som går åt. En banan är alltid en banan och man blir lika mätt på den oavsett en siffra på dess värde. Själva pengarna, mät och värderingsverktyget behövs inte för att dokumentera produktion och konsumtion. När penningvärdet kollapsar, då kanske skillnaden mellan realekonomi och krematistik kommer att stå klar för oss alla?
Kanske upptäcker vi att det är ett bakvänt sätt att tänka att ”inte ha råd att anställa”, att ”inte ha råd att låta någon vara med och producera”. Är det en insmugen krematistisk tankegång i realekonomin som format regelverk och incitament och att det är det som gör att vi ”inte har råd” och gör det till verklighet?
 Vi har delningsekonomi, har den möjlighet att fungera fullt ut? Vad skulle det innebära? Vill vi det? Då krematistiken funnit sin roll, skulle kanske småhantverkare, de nära tjänsteutövarma och producenterna ha en chans att ”överleva” på sitt arbete, utan att behöva börja massproducera? Det är kanske först om vi behöver förändra något som det kan behövas en måttstock – kanske, eller kanske inte?


p.s

Om kryptovalutan bitcoin. David Hedqvist berättar på sin sajt bitcoin.se.
På bitcoin.org finns utvecklaren av bitcoin, Satoshi Nakamotos rapport ”Bitcoin: Ett peer-to-peer elektroniskt kontantsystem” att ladda ner. Även på svenska.

Om JAK.se, banken utan ränta, där även de som lånar premieras. Du har lika mycket pengar som du lånat efter att du betalat av det.

En annan kryptovaluta med tid som en slags mätare och om annat …. artikel på illustrerad vetenskap om nihms eller nims.

Referenser

[1] Se även Alvessons ”Dumhetsparadox” och vad Nietzsche skriver i ”Den glada vetenskapen”


[i] citat ur Aristoteles Politiken, Bok 1, kap 9 … om att berika sig. Mina betoningar.

“… There is another variety of the art of acquisition which is commonly and rightly called an art of wealth-getting, and has in fact suggested the notion that riches and property have no limit. Being nearly connected with the preceding, it is often identified with it. But though they are not very different, neither are they the same. The kind already described is given by nature, the other is gained by experience and art.

Let us begin our discussion of the question with the following considerations:

Of everything which we possess there are two uses: both belong to the thing as such, but not in the same manner, for one is the proper, and the other the improper or secondary use of it. For example, a shoe is used for wear, and is used for exchange; both are uses of the shoe. He who gives a shoe in exchange for money or food to him who wants one, does indeed use the shoe as a shoe, but this is not its proper or primary purpose, for a shoe is not made to be an object of barter. The same may be said of all possessions, for the art of exchange extends to all of them, and it arises at first from what is natural, from the circumstance that some have too little, others too much. Hence we may infer that retail trade is not a natural part of the art of getting wealth; had it been so, men would have ceased to exchange when they had enough. In the first community, indeed, which is the family, this art is obviously of no use, but it begins to be useful when the society increases. For the members of the family originally had all things in common; later, when the family divided into parts, the parts shared in many things, and different parts in different things, which they had to give in exchange for what they wanted, a kind of barter which is still practiced among barbarous nations who exchange with one another the necessaries of life and nothing more; giving and receiving wine, for example, in exchange for coin, and the like. This sort of barter is not part of the wealth-getting art and is not contrary to nature, but is needed for the satisfaction of men’s natural wants. The other or more complex form of exchange grew, as might have been inferred, out of the simpler. When the inhabitants of one country became more dependent on those of another, and they imported what they needed, and exported what they had too much of, money necessarily came into use. For the various necessaries of life are not easily carried about, and hence men agreed to employ in their dealings with each other something which was intrinsically useful and easily applicable to the purposes of life, for example, iron, silver, and the like. Of this the value was at first measured simply by size and weight, but in process of time they put a stamp upon it, to save the trouble of weighing and to mark the value.

When the use of coin had once been discovered, out of the barter of necessary articles arose the other art of wealth getting, namely, retail trade; which was at first probably a simple matter, but became more complicated as soon as men learned by experience whence and by what exchanges the greatest profit might be made. Originating in the use of coin, the art of getting wealth is generally thought to be chiefly concerned with it, and to be the art which produces riches and wealth; having to consider how they may be accumulated. Indeed, riches is assumed by many to be only a quantity of coin, because the arts of getting wealth and retail trade are concerned with coin. Others maintain that coined money is a mere sham, a thing not natural, but conventional only, because, if the users substitute another commodity for it, it is worthless, and because it is not useful as a means to any of the necessities of life, and, indeed, he who is rich in coin may often be in want of necessary food. But how can that be wealth of which a man may have a great abundance and yet perish with hunger, like Midas in the fable, whose insatiable prayer turned everything that was set before him into gold?

Hence men seek after a better notion of riches and of the art of getting wealth than the mere acquisition of coin, and they are right. For natural riches and the natural art of wealth-getting are a different thing; in their true form they are part of the management of a household; whereas retail trade is the art of producing wealth, not in every way, but by exchange. And it is thought to be concerned with coin; for coin is the unit of exchange and the measure or limit of it. And there is no bound to the riches which spring from this art of wealth getting. As in the art of medicine there is no limit to the pursuit of health, and as in the other arts there is no limit to the pursuit of their several ends, for they aim at accomplishing their ends to the uttermost (but of the means there is a limit, for the end is always the limit), so, too, in this art of wealth-getting there is no limit of the end, which is riches of the spurious kind, and the acquisition of wealth. But the art of wealth-getting which consists in household management, on the other hand, has a limit; the unlimited acquisition of wealth is not its business. And, therefore, in one point of view, all riches must have a limit; nevertheless, as a matter of fact, we find the opposite to be the case; for all getters of wealth increase their hoard of coin without limit. The source of the confusion is the near connection between the two kinds of wealth-getting; in either, the instrument is the same, although the use is different, and so they pass into one another; for each is a use of the same property, but with a difference: accumulation is the end in the one case, but there is a further end in the other. Hence some persons are led to believe that getting wealth is the object of household management, and the whole idea of their lives is that they ought either to increase their money without limit, or at any rate not to lose it. The origin of this disposition in men is that they are intent upon living only, and not upon living well; and, as their desires are unlimited they also desire that the means of gratifying them should be without limit. Those who do aim at a good life seek the means of obtaining bodily pleasures; and, since the enjoyment of these appears to depend on property, they are absorbed in getting wealth: and so there arises the second species of wealth-getting. For, as their enjoyment is in excess, they seek an art which produces the excess of enjoyment; and, if they are not able to supply their pleasures by the art of getting wealth, they try other arts, using in turn every faculty in a manner contrary to nature. The quality of courage, for example, is not intended to make wealth, but to inspire confidence; neither is this the aim of the general’s or of the physician’s art; but the one aims at victory and the other at health. Nevertheless, some men turn every quality or art into a means of getting wealth; this they conceive to be the end, and to the promotion of the end they think all things must contribute.

Thus, then, we have considered the art of wealth-getting which is unnecessary, and why men want it; and also the necessary art of wealth-getting, which we have seen to be different from the other, and to be a natural part of the art of managing a household, concerned with the provision of food, not, however, like the former kind, unlimited, but having a limit.