Thomas Ekbom Att leva i pandemin
Chocken
Jag hade hört det på nyheterna: De som var sjuttio plus skulle hålla sig undan. Staten meddelade mig att jag måste isolera mig, inte träffa andra, bara min sambo. Det kändes overkligt.
Pessimism
Vi tog bilen från Stockholms innerstad och reste bort, till sommarstugan utanför Nynäshamn. Inga mera fysiska möten, inga mera spel på bridgeklubben. Jag som är så social. Hur skulle det här gå? Det var 18 mars.
Optimism
Det blev dock snabbt ett fysiskt möte, ett möte med naturen. Plötsligt var jag i närkontakt med gräs och buskar och träd. Plötsligt talade de till mig, fåglarna. Det var koltrastar, talgoxar, bofinkar. Men borta var staden, bilarna, avgaserna, trängseln, stressen. I stället upplevde jag frisk luft, positiv ensamhet, lugn. Det kändes bra.
Under denna första tid i karantän fanns bara nuet. Framtiden och dåtiden var fjärran. Det var dags att vattna buskar och blommor. Det var tid att såga grenar som skymmer. Nu väntade fåglarna på sina talgbollar, som köpts in. Nu skulle husens ytterväggar granskas för extra målning. Nu skulle vinbärsbuskar planteras.
Under kvällarna gick solen ned över bergen. Det var mycket vackert. På morgnarna var det tyst. Inga motorer, inga höga röster, inga signaler från utryckningsfordon.
Pessimism
Men plötsligt en dag så fanns den där: Saknaden. Barnen, barnbarnen, vännerna, olika samtalspartner på kaféer och restauranger. Det kändes i bröstet: att inte kunna tala kroppsspråk, inte kunna diskutera politik, att inte tillsammans få analysera och planera framtiden, att inte besöka vänner.
Nu uppstod nya beteenden: Att ringa och tala regelbundet med barnen och de närmaste vännerna. Det blev längre samtal än nånsin. Att räkna ut vilka man kände som är särskilt ensamma i denna tid och ringa dem. Att börja delta i olika web möten med tio, ibland hundra, deltagare. Att börja spela bridge på nätet.
Oro
Men efter några månader växte fram en oro. Eftersom framtiden var oviss och okänd och nuet började bli enformigt så kom mitt livs historia att dyka upp och gjorde sig påmind. Jag vandrade från mina första år och kände smärtan i den tidens ensamhet. Jag gick vidare och mindes åren i gymnasiet och sedan de på universitetet. Lyckade stunder. Misslyckanden.
Glädje
Så gick tankarna till det första jobbet och glädjen att få tjäna egna pengar. Och det goda livet spelades upp som i en mysig serie på TV. Då-et ersatte nuet och plötsligt fanns inte oron i sommarstugan. Alla glada minnen från arbetslivet kom fram. Och alla mina barns första år som sötnosar och kärleksobjekt.
Oro
Så byttes min ro över det nära livet mot min oro över världen, när jag såg på nyheterna på tv och kunde följa pandemins framfart över jorden. Dåtid blev nutid igen. Och efter tankarnas resa över världen var jag tillbaka i mina egna bubblor, min närmaste familjs bubbla, bubblan med mina vänner och bubblan som är Sverige.
Jag stod inte ut. Jag flydde in i att läsa och skriva. jag läste, bok efter bok. Jag undersökte Camus Pesten, Boccaccios Decamerone m.fl. Jag skrev ned mina tankar och känslor. Och konstaterade att jag som gammal hade blivit ett objekt, någon som tillhör flocken 70 plus.
Som subjekt borde jag hålla en låg profil.
Och jag tänkte: Barnbarnen i staden kommer att komma ihåg mig som han som satt två meter bort och som de träffade så sällan. De hade en frånvarande morfar och farfar kommer de att säga. Jag var ledsen.
Till slut
Så var det plötsligt sommar. Efter fyra månader i karantän kändes livet mycket annorlunda. Jag var i skydd, fjärran från en smitta som drabbat så många och som fått sådana konsekvenser för människors hälsa och ekonomi. Två i min storfamilj hade drabbats av pandemin men de lever.
Sommaren följdes av hösten. Så som sorgen följdes av glädjen som följdes av sorgen…Jag var kvar i karantänen. Långt från verkligheten. Nära overkligheten.
Jag tänkte: Har nuet en framtid? Det är frågan. 2020 års fråga.
Kanske stannar jag i naturen. Jag kommer att fortsätta pendla mellan glädje och sorg. Möten och samtal kommer en dag att bli många, hoppas jag. Fast i nya former..