1 445 ord publ. 2021 12 17
Att tala i annans sak!
Frågan om undertecknandet, vem som är avsändare kom upp! … du tar upp något mycket viktigt när det gäller att underteckna, alltså vem som ska stå för det som skrivs. Men det fordrar en lite längre förklaring och beskrivning. (Vilken jag tänker lägga ut på sajten, avpersonaliserad! som mitt inlägg – inget som föreningen behöver stå för eller vara överens om.)
Det korta svaret och mitt förslag är att man vid utskick av inbjudan som ju ofta också har en introduktion till ämnet, använder både föreningsnamnet och skribentens namn. Vill man vara mer anonym kan man använda ett alias.
Vid inbjudan med introduktion:
”Sitt namn som skribent” för Apertum.
Vid ett inspel, som ju är personligt:
”Sitt namn som skribent”
På sajten, undertecknande och integritetsskydd!
Den som skriver bestämmer själv vad hen undertecknar med, man kan använda sig av ett alias. Men, din kommentar fick mig att inse att exponeringen av namnet kan hindra skribenterna från att kunna uttrycka sig fritt. Yttrandefriheten är inte större än de repressalier (eller annat obehag) man kan befara när man vädrar sina tankar. Varken inläggen eller kommentarerna kan publiceras utan att skribentens namn syns. (Tekniskt inte möjligt för mig.) Vill man vara mer anonym kan man använda sig av ett alias, ett visningsnamn.
Det långa svaret – representantens problem och vårt behov av fasta referenser!
Att underteckna med endast Föreningen eller Styrelsen riskerar att leda tänkandet att uppfatta det som ett självständigt väsen (en antropomorfism) när det inte knyts till en individ.
- Bidra till ”gruppens lärande” eller uttala sig å andras vägnar, representantskapet?
- Personligt undertecknande medverkar till större frihet, spelrum för utvecklande av nya tankar och uppfattningar, inbjuder till samtal.
- inspel
Alltså, det där med att underteckna det som skrivs. Att underteckna i föreningens namn eller styrelsen är ett vanligt förfarande. Därför kan det vara svårt att få syn på och bli medveten om att det kan, om det inte skrivs eller läses med omdöme, leda tänkandet till att det som är undertecknat antingen är:
1- något vi alla i föreningen är överens om eller
2- i värsta fall, något som endast Föreningen, men inte vi som individer i föreningen, står för.
Jag avskyr att få ord lagda i munnen av mig av någon annan, eller att någon annan påstår att jag tycker eller tänker si eller så. Så att underteckna med ”Styrelsen” blir något som motsäger intentionen med föreningen som ju handlar om att lyfta fram våra individuella perspektiv på ett ämne.
Själva formerna är ju lättare att vara överens om, att vi bjuder in till ett möte, som varar en viss tid och på en viss plats. Det bör inte vara några problem att underteckna med ”Styrelsen”, tvärtom, här tillfredsställs behovet av att få veta ”vad det är” genom att signera med föreningens namn, då föreningen förväntas stå för något som gör att man överhuvudtaget vill vara medlem. Föreningen blir en fast referens, för något man vill ansluta sig till.
Men åter till problemet med undertecknandet. Att lägga orden, oavsett om man ställer sig bakom det sagda eller inte (det kan vara ett beslut eller påståenden), hos styrelsen eller föreningen innebär att man i det ögonblicket skapar någon slags Dam eller Herr Apertum av föreningen. Frågan är om man som medlem vill ta ansvar för det som står där eller inte. Den kan bli något att ta stöd mot när man vill föra fram sina egna synpunkter eller gömma sig bakom (lägga ansvaret på) när man inte vågar det. Föreningen, Dam och Herr Apertum börjar leva ett eget liv. Det är ett vanligt tänkande och språkbruk och det har lett till mycket elände både historiskt och i nutid. Det är ett tänkande som grundar sig i samma tänkandets kvaliteter (jag ska inte fördjupa vad de är just i den här texten) som visar sig när ”folk” talar om Gud, Fosterlandet, Partiet, Saken, Vetenskapen …osv. Så, att underteckna bara med Styrelsen eller Föreningen det är enligt min mening inte ett bra alternativ eftersom jag vill motverka just detta väldigt utbredda vanetänkande.
Bidra till ”gruppens lärande” eller uttala sig å andras vägnar, representantskapet?
I det här sammanhanget bland föreningsmedlemmar eller Dam och Herr Apertum, så är intentionen bakom P:s stora arbete med att försöka samla och skriva ihop alla våra uppfattningar i styrelsen om vad det undersökande samtalandet är i ett samlande dokument, något att fundera på.
Det är ett storartat arbete – inte för att jag håller med i allt P skriver utan för ansatsen att vilja förstå, internalisera det han hört oss säga och formulera det! P lär sig mycket genom att tänka och arbeta med det. Det är det som är grejen, vi borde alla göra det P gör, för P kan inte tänka åt oss, det måste vi göra själva!
Det är det som är problemet med färdiga manifest! Då är tänkandet upplåst, klart och dött. Vi kan bara sitta som papegojor och upprepa det … nej, likt AI!
Huruvida avsikten är att det ska bli ett slags föreningsmanifest, är jag inte säker på, och det spelar inte så stor roll. Vad det kommer att bli kommer att uppdagas i och med arbetet med det. För jag tänker mig nog att det där samlandet blir P aldrig klar med, eftersom vi alla, förhoppningsvis, kommer att utveckla och fördjupa vår förståelse med varje möte vi har. Inte bara P utan vi allihop. Och vi kan alla försöka formulera oss. Om P inte blir klar så betyder det inte att det är ett onödigt arbete, tvärtom, det visar både vad vi håller på med och hur vi håller på med det – och att det är ett pågående arbete.
T. har skrivit ner sina tankar om det, jag har gjort det och kanske även Ti, B och A gjort det, bara inte visat det de eventuellt skrivit eller inte skrivit.
Oavsett, så är det, som sagt, ett pågående arbete.
Det är precis som i Per Naroskis citat av Anita Williams Woolley i spanarna P1 (2021 11 12) ”att det hänger på att alla samtalande bidrar”.
Personligt undertecknande medverkar till större frihet, spelrum för utvecklande av nya tankar och uppfattningar, inbjuder till samtal.
Ett undertecknande med eget namn eller ett alias (om man vill vara anonym på sajten) gör det tydligt att det är en person som uttrycker sin uppfattning om ämnet ifråga och inte ett färdigt föreningsmanifest. Jag tror:
- att det ger större frihet åt skribenten (av såväl inbjudan som inspel) och åt alla oss andra i föreningen.
- att det ger vårt tänkande spelrum, då vi inte redan från början antas ha samma uppfattningar.
- att det går att bemöta, det vill säga börja ett samtal, då man vet vem det är som försökt uttrycka sina tankar och därför vet vem man kan fråga för att utveckla en ny förståelse.
Skälet till att jag tror det, kan jag visa med följande tankeexperiment:
Själva inbjudan är förstås från föreningen. Det är inte svårt att vara överens om. Men, anta att vi skulle försöka få till en inbjudan med introduktion som vi alla så att säga kunde skriva under på. Det skulle innebära att vi skulle ha en del samtal, texten skulle behöva skickas fram och tillbaka, innehåll skulle dryftas. Alltså, de samtal som inbjudan egentligen bjuder in till, klarar vi av i förväg. När inbjudan är skriven och alla överens – ja, då har vi ju inget att samtala om?
När det kommer till utvecklandet av själva frågan som ska fördjupas, själva samtalsämnet, så behöver den som skriver känna en frihet att tala i egen sak, från egna erfarenheter och egen bakgrund, lyfta fram sina funderingar precis så som P ofta har gjort i sina inbjudningar och introduktioner till ämnet, utan att behöva ta hänsyn till vad de andra i föreningen tänker eller tycker. Då går det dels att tänka lite längre och dels går det snabbare när ett tidsödande jämkande av uppfattningar innan inbjudan skickas ut inte behövs. Det är alltså inte Föreningens funderingar, inte Dam eller Herr Apertum!
Nog tycker jag att P:s introduktioner är inspirerande och hoppas att även andra som läser dem tycker så också. De väcker en vilja att lägga till, bekräfta, invända eller ställa frågor, det inspirerar och väcker tankar hos mig som läser – och se, däri ligger starten till samtal som kan utveckla och fördjupa det som, nog enligt min mening, är att undersöka frågan.
Då den som skriver också är den som tänkt, så är det naturligt att bekräftelser, invändningar och frågor ställs till honom eller henne. Och för den som vill vara anonym på sajten, så kan hen använda ett alias.
inspel
När det gäller inspelen så är det ju självklart en individs funderingar och inget som skrivs eller sägs å föreningens vägnar. Eller?
Sajtadmin Marica