Ett kompletterande arbetsliv i gränslandet mellan ideella insatser, näringsliv och offentlig sektor – hur ser det ut? Av Monica Hane

Inspel under OPEN 2021 08 16, tema “Civilsamhället mellan det offentliga och marknaden”

Det har länge hävdats att lösningarna på samhällets utmaningar inte längre ligger vare sig inom den offentliga sektorn eller i näringslivet – utan i en samverkan mellan dessa men kanske framför allt i en samverkan med det som kallats Civilsamhället. Många både överstatliga, statliga och regionala utredningar har resulterat i interventioner och planer för att stimulera utvecklingen av denna tredje sektor. Definitioner av vad som kännetecknar sektorn och dess avgränsningar mot andra sektorer har varierat genom åren men genomgående har resultaten av olika ”stimulanspaket” inte levt upp till förväntningar.


Fredrik Rakar påpekar i sitt remissvar till Region Örebro Län att deras skrivningar i planen för civilsamhälle och social ekonomi snarare än att stimulera kreativitet och nytänkande riskerar att förstärka en etablerad tankefigur att föreningar och sociala företag bara är billigare redskap för att uppnå offentligt satta mål och avlastar ansvar och krav på kvalitetsförbättringar i statliga, kommunala och regionala verksamheter.


Min hypotes är att många resonemang i den offentliga diskursen bygger på antaganden om den sociala verkligheten som inte längre stämmer – eller i varje fall är alldeles för grova generaliseringar för att fungera för analyser av vad som är både möjligt och relevant i de enskilda fallen. Och lösningar handlar alltid om vad som berörda människor tycker är vettigt och möjligt för dom att välja att i stället göra just nu.


I vårt gemensamma projekt 2017 – ”enkla jobb – svåra utmaningar” tycker jag att vi visade att så som näringslivet såg ut i en ort ”typ Degerfors” så skulle statliga subventioner när företagen på orten anställde personer som stod långt från arbetsmarknaden inte få nämnvärd effekt. Bara ett tiotal företag fanns i segmentet mer än sex anställda där man möjligen kunde förvänta sig att man skulle ha tid och ekonomisk utrymme att introducera en ”extra-tjänst” och samtidigt klara av att effektivare utnyttja den kapacitet som frigjordes genom avlastningen av ”enkla jobb”. Den stora svårigheten för flertalet företag var att vid behov rekrytera personer med ”rätt kompetens”. En annan slutsats var att de insatser som redan gjordes av kommunen var sådana som varje kommun måste göra för att om möjligt öka inflyttningen till orten och om möjligt framstå som en attraktiv kommun för företag som letar etableringsort. Utrymmet för nya arbetstillfällen i det befintliga näringslivet i Degerfors var små. De kommunala finanserna visade redan då på ett rejält underskott och på behov att öka kommunalskatten för att klara basverksamheten på en acceptabel nivå.

Det finns med all sannolikhet en potential för bättre hushållning med resurser i alla verksamheter. Den potentialen borde utvecklas. Lösningen att med offentliga medel upphandla ”effektivare underentreprenörer” i näringslivet eller i civila sektorn kan i bästa fall öka volymen väldfärstjänster något. Men risken är uppenbar att i varje fall delar av dessa offentliga medel i stället överförs i privata vinster och att den totala volymen och kvaliteten minskar. Att uppmuntra – eller tvinga – frivilliga och oavlönade krafter att ta på sig den offentliga sektorn åtaganden ser jag som både oetiskt och cyniskt. Risken är för mig uppenbar att klyftan mellan dom som drar ett tungt lass av det som måste bli gjort i ett samhälle får göra det under usla ekonomiska och arbetsmiljömässiga villkor medan andra ”seglar vidare” i sina säkra och välbetalda men ofta meningslösa befattningar. Jag tror inte heller att ”behovet av sociala kontakter och känslan av att få göra nytta” i längden räcker för att frivilliga ska acceptera att göra jobbet medan andra som får betalt för att de åtagit sig det sitter på läktaren.


Den fråga jag har ställt mig är om det finns helt andra pengar tillgängliga i den så kallade sociala ekonomin. Pengar som skulle innebära ett tillskott i den lokala ekonomin – kunna användas för att genom synergier skapa mer resurser och bättre välfärd – och inte bara vara en ny variant på att fördela redan befintliga resurser till nya aktörer. Detta skulle behöva utforskas. En första utforskande aktivitet blir då att så konkret man bara orkar försöka skapa en välgrundad bild av vad enskilda medborgare skulle vara beredda att faktiskt betala för.
Dagens samtal – inom ramen för Open Apertum 2021 – skulle kunna bli ett första litet steg. Vad ser vi utifrån våra erfarenheter för exempel på tjänster som vi själva skulle vara beredda att finansiera om de bara fanns inom möjligheternas ram?
Lite olika informella samtal under sommaren har resulterat i några exempel:

  • en hjälpande hand med lite tyngre trädgårdsarbeten; typ köra ris till återvinning
  • sy om och laga kläder; laga prylar
  • erbjuda sällskap vid olika fritidssysselsättningar; typ fiske, gå på bio; laga mat ihop
  • uthyrning av kläder, redskap
  • teknisk support när man ska installera ny teknik, när datorn krånglar, när mobiltelefonen beter sig konstigt
  • vanligt fastighetsunderhåll som är för smått och för enkelt för etablerad byggfirmor

Många av dessa tjänster finns visserligen redan men i för liten omfattning eller är för dyra för de flesta medborgare. De hittills genomförda samtalen har också visat på behovet att samtidigt som man talar om önskade tjänster också funderar över vilka organisatoriska svårigheter som måste hanteras och vilka risker för destruktiva systemeffekter som man måste vara uppmärksam på. Erfarenheter visar hur tillgång på gratis arbetskraft inte sällan kan innebära illojal konkurrens och svarta pengar och dra undan ”vita” intjäningspotentialer för redan etablerade företag.
Det blir i dessa sonderande samtal också snabbt väldigt tydligt att den arbetsmarknad som möjligen kan skönjas i gränslandet mellan den offentliga sektorn och den kommersiella troligen bygger på helt andra typer av kompetens. Bred kunnighet som möjliggör att samtidigt tillfredsställa flera olika behov i samma möte med kunden i stället för snäv specialisering. Långa och nära relationer med en känd kundkrets för att gemensamt och med kännedom om lokala förhållanden kunna skräddarsy en verksamhet i stället för många okända betalare.

Den tidigare delen av denna text var utskickad till deltagarna några dagar före själva seminariet. Det här avsnittet handlar om ambitionen med inspelet och med själva samtalet under första Arbetspasset. 

Det finns många frågor man kan ställa sig kring Civilsamhällets utmaningar och utveckling. Många frågor som man behöver diskutera med andra. Arbetsformen Open Apertum erbjuder ett för mig nästan unikt tillfälle att som inspelare få ställa precis den fråga jag själv är upptagen av till en grupp medmänniskor som valt att delta i ett seminarium kring just detta övergripande tema. Det jag uppfattar som unikt är det psykologiska kontraktet med gruppen – dvs. att man som inspelare får utgå från sitt eget behov att precisera sig kring den sakfråga man brottas med och tycker är viktig att själv förstå bättre.  Kontraktet erbjuder möjligheten att under relativt trygga former få pröva nya sätt att försöka göra sig förstådd. 

Inspelet syftar alltså INTE till att ”lära ut” det jag redan tycker mig veta men tror att de andra inte känner till. Och mitt syfte är inte att försöka bidra till att deltagarna genom samtalet ska känna gemenskap med mig och med varandra. Inte ens att deltagarna ska tycka att det var en intressant och inspirerande timme som jag inledde. Då hade jag valt ett säkrare kort. Det är bra om deltagarna tycker att det är intressant – det är roligare om man får ett positivt gensvar; får reda på att ens inspel faktiskt är intressant och att tankarna håller – men är inte målet och inte en förutsättning för att samtalet ska bli meningsfullt för mig och jag ska få svar på mina frågor och komma vidare i mina egna funderingar.  Ett totalt ointresse är också ett svar – och kanske ibland till och med ett betydligt tydligare och mera användbart svar än ett välmenande ”spännande tankar”. 

Mitt inspel under arbetspasset var ett försök att göra mitt fokus tydligt genom att successivt försöka sortera undan de delar av fältet ”Civilsamhällets potentialer ” som jag just nu lägger i periferin. Det betyder inte att jag inte tror att det finns problem i andra delar eller att andra delar är minst lika viktiga att försöka utveckla. Men jag tycker inte att vi utnyttjar ett samtals utforskande möjligheter väl om vi försöker tala om allt samtidigt. Min underliggande fråga var om ”kartbilden” jag ritar verkar kunna underlätta att få syn på det jag skulle vilja kunna lyfta fram som viktigt att förstå bättre.  

Civilsamhället är alltså ett synnerligen diffust samlingsnamn. Det handlar om alla aktiviteter och verksamheter som varken kan klassas som offentlig sektor eller näringsliv.  Jag har en tid försökt att tillräckligt konkret få syn på den delmängd inom civilsamhällets domän som benämns socialt företagande och social ekonomi. Jag tycker mig ana att det är inom detta område som många menar att framtidens välfärdstjänster kan utvecklas – men att samtal och diskussioner blir alldeles för svepande både för att kunna påskynda utvecklingen och för att möjliggöra analyser av eventuella risker och negativa bieffekter som behöver garderas. 

Region Örebro skriver till exempel i sin ”Plan för civilsamhälle och social ekonomi 2022 – 2025”: 

Civilsamhället fungerar som röstbärare, som serviceproducenter, som forum där gemenskap erbjuds, som demokratiskola och som allmän motvikt mot offentlig och vinstdrivande verksamhet. Därför är civilsamhället en viktig komponent i genomförandet av den regionala utvecklingsstrategin [ ….]. För att stötta civilsamhällets etablerade former och aktiviteter men också dess förnyelse krävs stöd från offentlig sektor. 

[…] För att markera civilsamhällets ekonomiska betydelse har begreppet social ekonomi kommit att användas allt mer. […] Civilsamhället har åtskilliga sociala entreprenörer och inrymmer flera sociala företag. Civilsamhället har en stor betydelse för framväxten av sociala innovationer.

[…] Civilsamhället definieras som en arena – skild från det offentliga, marknaden och det enskilda hushållet – där människor, grupper och organisationer agerar tillsammans för gemensamma intressen.  

Det stöd som planeras från Regionen handlar om att öka förståelsen för betydelsen av civilsamhället och den sociala ekonomin, att skapa långsiktiga förutsättningar för sektorns tillväxt och att skapa, stärka och samordna nätverk och mötesplatser för frågor om civilsamhälle och social ekonomi. 

Jag funderar sedan länge på hur den trakt där jag har valt att bo skulle kunna utvecklas på sätt som berikar vår livsmiljö. Och hur just jag som enskild medborgare med just mina erfarenheter och kompetens skulle kunna hjälpa till. Det finns många tecken på att de så kallade ”gamla bruksorterna” går kräftgång. Det är vackra omgivningar och frisk luft men många tomma lokaler i centrum, dåligt underhållna hus, ogräs på trottoarerna, stora hål i asfalten, 40 miljoner i underskott i kommunens bokslut och i budgeten. Enligt lokalpressen kommer kommunen att avskeda 30 undersköterskor i hemtjänsten och lägga ner ett äldreboende – trots att kommunalskatten höjs till 34,55. 

I kommuner ”typ Degerfors” är det för mig uppenbart att den offentliga sektorn har fullt upp med sina mest basala åtaganden. De kan knappast förväntas ha resurser att finansiera fler externa aktiviteter. Det lokala näringslivet växer visserligen men i mycket långsam takt. 

I den mån det krävs pengar till löner och investeringar till nya innovativa satsningar måste detta ske helt inom ramen för det som kallas den sociala ekonomin. Termen social ekonomi är lite missvisande på svenska och associerar felaktigt till offentliga sektorns försörjningsstöd eller arbetsförmedlingens åtgärder och program. Termen syftar i stället på det förtagande som växer fram när människor tar ett eget ansvar för sin egen och andra människors välfärd. I detta företagande kommer människorna i första rummet. De grundläggande principerna för organiserandet är demokrati och solidaritet. Det talas om att det då behövs en annan och medborgarstyrd ekonomi. Vad innebär detta rent konkret? 

Jag har valt att utgå från Kåre Olssons avgränsningar som rimliga grunddimensioner för att sortera ”samhällslivet” men menar att den tredje sektorn – triangeln i mitten – måste differentieras om det skall bli möjligt att på syn på vilka verksamheter som skall stödjas eller skapas för att samhällen som Degerfors skall överleva. En svårighet är att det inom den tredje sektorn ryms en lång rad hel olika verksamheter med olika villkor, arbetsformer och problem att hantera – förutom den variation som finns i förutsättningarna mellan olika orter och mellan enskilda människor.

Till höger om den gröna linjen finns verksamheter som på ett eller annat sätt är formaliserade.  Utanför den finns allt som vi kan åstadkomma helt vid sidan av samhällets inblandning och regelverk. Den fjärde sektorn innehåller organiserande enheter som det enskilda hushållet eller sociala nätverk vilka enbart regleras genom frivilliga överenskommelser och utan stadgar. 

Den röda linjen avgränsar offentlig skattefinansierad verksamhet från den som bygger på privata pengar och kapitalistiska ägandefilosofier. Den blå linjen markerar gränsen mellan en kommersiell sektor där målet är vinst och verksamheten medlet och de sektorer där verksamheten är själva målet men där pengarna behövs för att kunna bedriva en god verksamhet. Där linjerna korsat varandra finns verksamheter med ytterligare andra förutsättningar att driva verksamhet – till exempel offentligt ägda bolag. 

Nyare företeelser som bemanningsföretag, lärlingsplatser, ”enkla jobb och extratjänster ” liksom lönebidragsanställningar – inrättade som en väg in på den befintliga arbetsmarknaden för långtidsarbetslösa – är inte det som åsyftas med ”socialt företagande”.  Dessa företeelser kan enkelt klassas som tillhörande kommersiell sektor även om de i viss mån subventioneras genom skattemedel. 

Varor köps och säljs mellan privatpersoner. Många personliga tjänster och gentjänster skapar värde men tillhör definitivt den fjärde sektorns oreglerade byteshandel. Den så kallade GIG-ekonomin tillhör inte heller den sociala ekonomin. Enskilda personer – eller nätverk av personer – åtar sig uppdrag och får betalt. Många betalar säkert skatt för intäkterna men formen kan knappast kallas organiserad eller formaliserad. 

Föreningslivet – ofta kallad ideell sektor – måste definitivt klassas inom den formaliserade tredje sektorn. Huvuddelen av verksamheten drivs av frivilliga ”gratisarbetare ” även om förtroendevalda och administratörer kan få arvode.  Intäkterna kommer från medlemmar som betalar medlemsavgift – eller genom kommunala bidrag och sponsoravtal.  Vägsamfälligheter utgör en specialform av föreningslivet – ganska närliggande den offentliga sektorn. Samfälligheterna administrerar ofta omfattande stadsbidrag och ansvarar självständigt för en del av samhällets infrastruktur. De är därför betydligt striktare formaliserade och kontrollerade än föreningar i allmänhet.  I gränslandet mot kommersiell sektor finns bostadsrättsföreningar. Också de ganska strikt formaliserade. Ekonomiska föreningar driver verksamhet med syfte att tjäna pengar till sina medlemmar och skulle lika väl kunna klassas som en bolagsform tillhörande den kommersiella sektorn. 

Föreningslivet skulle förstås kunna expandera, kunna utveckla sin verksamhet på olika sätt och kunna erbjuda än mer nytta i samhället och bidra till välfärden. Den streckade gröna linjen i bilden skulle alltså kunna förflyttas och uppta en allt större del av triangeln i mitten.  Offentliga sektorn skulle förstås också och i princip kunna förbättra sin egen verksamhet eller välja att upphandla verksamhet som lyckas skapa mer samhällsnytta för pengarna än den man nu bedriver i egen regi. Den streckade röda linjen skulle alltså också kunna förförflyttas. 

En framväxande typ av verksamhet benämns ”arbetsintegrerande sociala företag”, ASF. Dessa driver näringsverksamhet, det vill säga producerar och säljer varor eller tjänster. Det kan vara allt från hotell eller fastighetsservice till odling eller konst. Men till skillnad från andra företag har de som övergripande ändamål att genom arbete och delaktighet integrera människor i samhälle och arbetsliv; människor som av olika skäl har svårt att få eller behålla ett arbete. Ett ASF har alltså alltid minst två affärsidéer, eller verksamheter. De säljer arbetsintegrerande tjänster till offentlig sektor och allt möjligt annat som odling, konst och fastighetsservice till sina kunder. De placerar sig alltså i fältet mellan den streckade blå och den streckade röda linjen. Och inget hindrar kommersiella företag att välja att låta överskottet gå tillbaka till verksamheten och mäta framgången i termer av samhällsnytta. 

Ingen av dessa utvecklingstrender skulle behöva varken en ny terminologi, nya tankefigurer eller ett annat ekonomiskt system. 

Min första fråga är: Vad är det rent konkret för annorlunda verksamheter som inte passar in varken i grön, röd eller blå sektor – men som i varje fall vissa samhällsaktörer sett växa fram sedan slutet av förra seklet och därför har behövt benämna med ett eget begrepp – socialt företagande och social ekonomi?  Till exempel EU, Region Örebro och Tillväxtverket skriver att det är genom detta sociala företagande som de innovativa lösningarna på samhällets utmaning kan skapas – men att de inte utvecklas i tillräcklig takt och omfattning.  Därför – skriver dessa aktörer – måste deras tillväxt stimuleras av den offentliga sektorn. 

En nästa fråga blir: Vad är det som idag försvårar det sociala företagandet?  

De sociala företag som finns drivs av alla tänkbara ägarstrukturer – av aktiebolag, ekonomiska föreningar, kooperativ och stora organisationer.  Affärer är deras medel för att skapa samhällsnytta. Det mesta av överskottet går tillbaka till verksamheten. De säger själva att de har svårt att passa in i det ekonomiska systemet. De som beskrivs som sociala företag mäter framgången i termer som minskat utanförskap och tryggare livsmiljö. Men vilka är de svårigheter som skapar den upplevda trögheten? Behovet av innovativa lösningar på samhällets utmaningar är inte ifrågasatt.

Den tredje frågan blir: Vilka intäktsmöjligheter finns i den sociala ekonomin – intäkter som är fristående från de offentliga medlen och ändå tillräckligt långsiktigt stabila som bas för ett företagande på rimliga villkor? 

Jag hade några egna hypoteser om de extra knepiga förutsättningar som troligen måste hanteras i det sociala företagandet: 

  • Det handlar om ”människonära” tjänster på en lokal marknad
  • Det blir en brokig skara av många men små och olika typer av intäkter vilket komplicerar ”affärsmodellen”
  • Tjänster har en annan affärslogik än produktproduktion – ”mission formation” 
  • Intjänade pengar måste fördelas efter andra principer än vem som är arbetsgivare respektive arbetstagare eller vem som gjorde det mesta av jobbet
  • Kostnadseffektiva tjänster kräver kompetens att samtidigt tillfredsställa många olika behov i mötet med den unika kunden
  • Krävs att tjänsterna kan bli billigare – t.ex anpassas efter hur mycket kunden själv kan bidra i själva utförandet (konsten att individualisera; inte erbjuda samma till alla) 

Allt detta skulle behöva utforskas – konkret och så i detalj så att både lokala variationer och verksamheters komplexitet kan bli synlig. Finns det tjänster som enskilda medborgare skulle vara beredda att betala för vid sidan av skattsedeln och som förefaller kunna stärka det ”lokala samhällets möjligheter att stå pall för den globala ekonomins nyckfullhet”?  Citatet kommer från en tidigare utvecklingsstrategi i Degerfors Kommun. 

Utforskandet behöver baseras på samtal i många och olika fokusgrupper. På flera ställen och med personer med olika bakgrunder, positioner och perspektiv. Jag hade en idé att samtalet under arbetspasset skulle kunna bli en första sådan fokusgrupp. Vi skulle där och då kunna starta ett utforskandeprojekt genom att gräva lite där vi själva står. Vad ser vi utifrån våra erfarenheter för exempel på tjänster som vi själva skulle vara beredda att betala för om de bara fanns inom möjligheternas ram? 

Några av oss som deltog i arbetspasset hade i informella samtal under sommaren formulerat några exempel:

  • en hjälpande hand med lite tyngre trädgårdsarbeten; typ köra ris till återvinning
  • sy om och laga kläder; laga prylar
  • erbjuda sällskap vid olika fritidssysselsättningar; typ fiske, gå på bio; laga mat ihop
  • uthyrning av kläder, redskap 
  • teknisk support när man ska installera ny teknik, när datorn krånglar, när mobiltelefonen beter sig konstigt
  • vanligt fastighetsunderhåll som är för smått och för enkelt för etablerade byggfirmor

Vi hade samtidigt ställt oss frågan: vad tror vi kan förklara att sådana tjänster inte redan finns i tillräcklig. omfattning? Vi hade medvetet startat med tillägget ”beredd att finansiera” för att de som tillfrågades skulle tvingas begränsa och kvalificera önskelistan. 

En kartläggning måste också kunna avslöja var man tidigare tänkt fel och gjort felaktiga antaganden om möjligheterna till att undvika ökad belastning på offentliga medel. Det kanske helt enkelt inte finns någon större marknad för välfärds-tjänster. Det som då måste göras för att skapa livskvalitet för medborgarna måste då lösas inom ramen för de offentliga finanserna trots de risker och nackdelar som ofta framförs. Eller kanske visar det sig att det finnas ett jättestort behov och en lång önskelista men att ingen har råd att betala vad sådana tjänster idag skulle kosta om de skall utföras med önskat resultat. 

Reflektioner över själva samtalet

Kanske var den avsatta tiden för mitt arbetspass för kort för ambitionen att starta ett fokusgrupps-samtal med det specifika syftet att få fler konkreta exempel på olika tjänster som tillsammans möjligen skulle kunna visa arten och naturen av sådana verksamheter som skulle kunna expandera sektorn socialt företagande och social ekonomi. 

Vi kom i samtalet aldrig fram till att försöka hitta exempel. Vi talade en del om svårigheterna för små företag att få uppdrag från offentlig sektor. Att upphandlingsrutinerna är gjorda för de riktigt stora leverantörerna och skapar orimliga villkor för de små som måste ha många strängar samtidigt på sin lyra. 

Kunskapen bland upphandlare upplevdes vara låg. Bristerna uppfattades gälla hur man gör mer konstruktiva upphandlingar av sådant som ännu inte finns men som behöver utvecklas i samarbeten mellan kund och leverantör. Men det uppfattades också finnas en okunskap när det gäller vad det är för typ av tjänster som behöver upphandlas.  Det skulle behövas omfattande upplysning från tjänsteleverantörerna. Och vem har råd att finansiera det? 

Vi talade sedan ganska mycket om nödvändigheten och möjligheterna för dessa så kallade sociala verksamheter att få privata donationer för att kunna vara fristående från styrning från stat och kommun.  Jag tolkar det som sades – även om det förstås var ett kort samtal – som ett indirekt svar på den ställda frågan. Det svaret var:  Synnerligen tveksamt om det finns en affärsmässigt sund marknad för socialt företagande. 

Och då blir frågan för mig – hur kan jag och andra då arbeta vidare med samhällets utmaningar när vi i detta forum mötte tveksamhet på punkten om intäkter?  Jag kanske faktiskt fick rekommendationen att ge upp försöken att konkret beskriva ett affärsområde som ännu bara finns i blygsam skala och som kämpar i motvind därför att det bygger på ett annat organisatoriskt paradigm? Ägna mig åt andra frågeställningar där jag skulle kunna göra mera nytta för samhället…

Men i eftersnacket …

I eftersnacket – dagen efter tvådagarsmötet och ytterligare tre arbetspass kring frågan om Civilsamhällets problem och potentialer – i ett samtal om de rent tekniska detaljerna kring hur vi kan göra inspel och reflektioner tillgängliga för fler – dök emellertid ett för mina syften lysande exempel upp.  Marica hade fortsatt tänka och kommit på: 

Hon har länge önskat lära sig att beskära fruktträd. Det finns de på orten där hon bor som skulle kunna lära ut det. Marica är beredd att betala för att få lära sig detta. Men knappast så mycket som det skulle kosta om det innebar resa och uppehälle för en kurs på till exempel Alnarp. Det finns samtidigt många fruktträdsägare som inte har råd att betala för experthjälpen även om den nu faktiskt finns lokalt. Genom att erbjuda sina fruktträd som övningsexempel under handledning får dessa fruktträdsägare för en mycket överkomlig summa råd att förvalta sina träd, det blir bättre och mer frukt på orten, Marica kan kanske till och med bli professionell trädbeskärare efter ett tag. Det lokala företaget som lär ut får in de pengar de behöver för den tid de satsar på att utbilda andra. 

Tack! Det är exempel på TRIADER vi ska leta efter för att konkret beskriva området – både de som redan hittat varandra och de man med lite kreativitet kan föreställa sig. 

Så – då är det inte för mig längre självklart att lägga ner sökandet efter exemplen. Hörde också någon säga att den lite mer preciserade frågeställningen ”vilka tjänster skulle komplettera dagens utbud och möjliggöra för äldre att med god livskvalitet bo kvar hemma” skulle vara av nationellt intresse och som hon och många andra troligen skulle kunna ”gå igång på” och ha lust att hjälpa till med att få belyst. Men de begränsade tidsmässiga ramar som hennes försörjning som egenföretagare ställer upp betyder att fler måste engagera sig innan det ens är idé att starta och att projektet måste få en form som en organiserad verksamhet. Dvs. en verksamhet som i kartbilden skulle placera sig till höger om den gröna linjen – organiserad verksamhet – men i varje fall inledningsvis med ett långt avstånd till att kunna kallas kommersiell. 

Finns det fler som såg en möjlig roll för egen del i ett fortsatt utforskandet kring socialt företagande och social ekonomi? 

Med förhoppning om ytterligare utforskande samtal på temat // Monica Hane

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.