Kvinnors stress i ett föränderligt arbetsliv- onsdagen den 14 oktober, mellan kl. 09-12.

I dessa coronatider är det kanske överraskande att höra att WHO ansett att stress har nått epidemiska proportioner i olika delar av världen. År 2020 menade organisationen att stressrelaterade hälsotillstånd skulle vara närvarande i hela världen och endast placera sig bakom hjärt- och kärlsjukdomar när det gäller allvarlig påverkan på hälsotillståndet.

Hur ser det då ut i Sverige?

Nästan sju av tio sysselsatta som upplevde besvär till följd av andra förhållanden i arbetet än olyckshändelse. I en rapport från Arbetsmiljöverket år 2018 uppgavs att orsak till dessa besvär var för hög arbetsbelastning.

Besvären var lika vanligt förekommande i alla åldersgrupper men något vanligare för kvinnor, 70 procent, än män, 59 procent. Sysselsatta kvinnor hade jämfört med män mer besvär av psykosomatisk karaktär. Oro eller ångest, symptom på depression, problem med minne, koncentration och tankeförmåga, huvudvärk och sömnstörningar var jämförelsevis vanligare bland kvinnor. Antalet kvinnor i Sverige som sjukskrivs för stressrelaterade sjukdomar har enligt Försäkringskassan ökat markant sedan 2010. Med den tunga situation som Covid 19 förorsakat inom vård och äldreomsorg, två kvinnodominerade verksamheter, kommer detta förstås att förvärras.

Förklaringar till den ökade stressen bland kvinnor verkar alltså via uppkommande psykosomatiska besvär bero av påtagliga faktorer såsom den totala arbetsbelastningen på arbetet och hemma.  Men kan det också finnas andra bakomliggande faktorer som ger upphov till besvären. Hur definierar vi till exempel arbetsbelastning. Är det ett rent kvantitativt begrepp, och vilka är de psykologiska faktorer som man bör ta hänsyn till?

Vi vill i ett samtal sätta fokus på arbetsorganisationens roll i det längre perspektivet. Arbetsorganisationen måste ses som en i högsta grad social konstruktion som reglerar stora delar av de mänskliga förhållandena på arbetsplatsen.

Vilken betydelse för hälsan och välbefinnande har de förändringar som skett över tiden både formellt och informellt i arbetsorganisationen. Den hierarkiska organisationen har efterträtts av en arbetsorganisation som karakteriseras av kraftfull ansvarsdelegering, betoning på individens självständighet och prestation i en organisation med avskalad direkt arbetsledning, och som för medarbetaren förutsätter direkta villkorsöverläggningar med den egna chefen.

Orsakar arbetsorganisationen t.ex. social isolering på arbetsplatsen, genom individualisering av arbetsuppgifterna (med lönesystem som fokuserar på individidens prestation och inte på arbetslaget). Social isolering orsakar stress genom bristande tillhörighet på arbetsplatsen och möjligheter till förtroendefullt samarbete. Till arbetsorganisationen hör även olika andra sätt att belöna medarbetarna.

Finns det faktorer i dessa olika system som påverkar det psykologiska klimatet på arbetsplatsen. Och är kvinnor mer beroende av ett gott arbetsklimat t.ex. när det gäller behov av närhet, tillit och konsensus för att kunna uppleva balans i arbetet.

Finns det också skillnader mellan olika sektor i samhället. Den privata sektorn har större möjlighet att belöna medarbetarna och kanske motverka obalanser i arbetsorganisationen. Vi hoppas att ni tycker att detta känns intressant och relevant att djuploda kring. Planeringen är inriktad på att genomföra ett samtal om detta ämne onsdagen den 14 oktober, mellan kl. 09-12. Information om plats och former för träffen återkommer vi med i en särskild kallelse.

OPEN 2020 Tema: Civilsamhällets utmaningar mellan det offentliga och marknaden

Utkast 2020-01-17

Inledning

Sverige har en stark tradition i ett medborgarengagemang i olika ideella organisationer, alltifrån det sena 1800-talets folkrörelser med frikyrkor, nykterhetsrörelser och inte minst arbetar- och fackföreningsrörelsen via kvinno-, miljö och fredsrörelser till dagens klimatengagemang med sådant som Fridays for future. Till detta kan läggas sådant som idrottsföreningar och andra organisationer kring fritidsverksamheter liksom hyresgäst- och bostadsrättsföreningar. I ett internationellt perspektiv torde Sverige tillhöra de mest avancerade vad gäller att organisera medborgarna kring sina intressen – vare sig de är ideologiskt/politiska, ekonomiska eller fritidsinriktade.

Samtidigt har vi också en stark offentlig sektor som ska ta tillvara våra intressen – av vård, skola, omsorg och trygghet. Den starka staten har ofta också tagit över sådant som tidigare drevs ideellt, som t ex fattigvård och sjukkassor. Tidiga statliga insatser har ibland reducerat behovet av frivilliga rörelser – t ex när det gäller konsumentintresset. Staten har också kommit att stödja finansiellt och på annat sätt det civila samhället ibland så att de ideella organisationerna blivit mer eller mindre beroende av statliga bidrag. Vilket i sin tur har lett till diskussioner om civilsamhällets självständighet.

Under inflytande av det sena 1900-talets nyliberala tankegods och marknadens expansion in på vad som tidigare hade varit traditionella offentligt (eller ideellt) drivna verksamheter finns nu också privat ägda bolag inom det vi brukar kalla för det gemensamma. Från privatiseringarna inom skola, vård och omsorg till nu senast arbetsförmedlingen. Man talar numera om idéburna och inte bara ideella organisationer för att därmed inkorporera stiftelser eller vinstbegränsade organisationer med ett ideellt syfte i sin stadgar.

Civilsamhället och föreningsverksamheten

Civilsamhället är en arena där människor, grupper eller organisationer agerar tillsammans för gemensamma intressen skild från det offentliga och marknaden (eller familjen). Ibland tillskrivs också att det finns ett syfte att hjälpa (” Den del av samhället där människor hjälper varandra, utan inblandning av det offentliga stat eller kommun”, Wikipedia). De idéburna organisationerna som t ex sociala företag och kooperativ mm brukar sägas ingå i civilsamhället då de har ett syfte med verksamheten utöver vinst och att vinsten återinvesteras i verksamheten. Det ska dock inte förväxlas med t ex löntagarägda företag i allmänhet. Civilsamhället och deras organisationer utgör en viktig resurs i samhället, med det frivilligarbete som oftast är en väsentlig del i verksamheten. Ideella och idéburna ger arenor för detta. Att människor på sin fritid, det kan vara som fotbollstränare, styrelseledamot i bostadsrättsföreningen eller på en kvinnojour, engagerar sig i någon förening eller verksamhet inom det civila samhället är en väsentlig del av civilsamhället. Enligt SCB arbetade 3,7 milj svenskar sammanlagt 675 miljoner timmar i ett frivillig arbete 2014.[1] . Resursmässigt beräknas det till 3,3 % av den samlade BNP.

Totalt beräknar SCB att det finns 150 000 registrerade föreningar varav 1000 trossamfund och ca 25000 bostadsrättsföreningar, samfälligheter och ekonomiska föreningar.  Samtidigt finns det en diskussion om minskande engagemang och medlemsantal i olika föreningar. Svenska kyrkan och fackföreningsrörelsen är några exempel. En orsak som förs fram är vår värderingsposition som starkt sekulariserade och individualiserade i jämförelse med andra länder.

En annan viktig del är den föreningsmässiga organiseringen som i ett inflytandeperspektiv bygger på idén om medlemmarnas lika rösträtt. En form av basdemokrati eller direktdemokrati som ett komplement till den representativa demokratin (även om den representativa demokratin härskar i de större folkrörelserna). Det är ofta i olika föreningar som människor får en träning i demokratiska arbetsformer, dialoger och beslutsfattande.

Civilsamhället i samhällspolitiken

I det starka samhället finns ju en tanke att det mesta av det som betraktas som det gemensamma ska gemensamt finansieras och lösas av den offentliga sektorn – genom skatter och avlönade anställda. Men i takt med att samhället under åren utvidgat sina domäner har också det civila samhället i någon mån trängts tillbaka. Insikten om att detta har inneburit problem t ex i det personliga engagemanget har dock gjort att man tid efter annan sökt stärka och mer nyttja det civila samhällets engagemang och resurser. [2]

Så t ex innefattade många avregleringar och privatiseringar förhoppningar om en ökad roll för ideella organisationer:

  • Inom socialtjänsten har idébaserade organisationer alltid spelat en viktig roll vad gäller omsorg av funktionsnedsatta, ungdomsvård, familjehem mm.
  • Mycket av det statliga biståndet sker genom ideella organisationer, inte minst olika kyrkosamfund men också t ex via fackliga organisationer
  • Driften av idrottsanläggningar blir ofta en diskussion mellan kommunen och idrottsrörelsen om vem som ska ha ansvaret
  • I friskolereformen fanns en förhoppning om etableringen av ideella organisationer med nya pedagogiska idéer (waldorf, montessori m fl) medan marknaden sedan har kommit att domineras av vinstdrivande företag
  • Det tidiga 2000-talets omstrukturering, internationalisering och professionalisering av försvaret skulle enligt planen delvis kunna kompenseras via det frivilligbaserade hemvärnet

På det arbetsmarknadspolitiska området svarar de idéburna organisationerna, dvs arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna, för en stor del av regleringen inom ramen för den svenska modellen. Men i den aktuella debatten om omgörningen av arbetsförmedlingen handlar det mer om privatisering än om att utnyttja parterna, utöver deras gemensamma trygghetsorganisationer.

På det bostadspolitiska området har vi de starkt ökande andelen bostadsrätter jämfört med allmännyttans hyresrätter.

Att det starka samhället löser alla våra problem har också bidragit till ett minskande medlemstal i de politiska partierna och det partipolitiska engagemanget. Välfärdssamhället är färdigbyggt, så varför engagera sig när vi har tjänstemän och anställda som sköter jobbet. Människors engagemang har därmed övergått till enskilda frågor, där de offentliga systemen inte riktig klarar av det: fredsfrågor, jämställdhet (kvinnojourer, metoo), miljö- och klimatfrågor. Här finns också mycket av det växande ideella engagemanget och tillströmning av medlemmar i de nya folkrörelserna.

Ideella och/eller kommersiella organisationer

Mycket av avreglering och privatisering inom ramen för det s k New Public Management drevs av näringslivet och var länge en del i den borgerliga politiken. Politiskt var valfrihet och konkurrens för effektivitet, honnörsord medan för näringslivsintresset handlade om att vinna mark på den växande tjänstemarknaden. När så marknaden slog sig in i den gemensamma sektorn trängde den inte bara ut offentligt ägda verksamheter utan även ideellt drivna. Inte minst upphandlingsreglerna gynnande de kommersiella aktörerna. Kommers och idealitet (Gesellschaft und Gemeinshaft) kom att ställas mot varandra. Individualismen och medelklassens möjligheter att hantera livspusslet i kombination med privatisering och rot och rut har gjort att vi som individer gärna outsourcar sånt som vi tidigare tog aktiv del av.

Civilsamhällets möjligheter och utmaningar

Civilsamhället och föreningslivet är en omistlig del av vår demokrati. Gemensamma uppgifter löses i en form byggd på medborgarengagemang och demokratisk uppbyggnad. Den stöder på ett naturligt sett olika former av interaktioner och social sammanhållning. Inom dess ram kan demokratiska samtal hållas om både vardagliga ting och större samhällsfrågor.

Men det finns problem och utmaningar kring civilsamhällets utveckling. Är balansen mellan civilsamhället, staten och kapitalet den bästa? Hur förändrar nätet, sociala medier och digitaliseringvårt sätt att interagera? Att vara individualist och enfrågeengerad – vad betyder det.? Har arbetsformerna stelnat i de gamla folkrörelserna? Hur ser de nya folkrörelserna ut? Vad innbär ett förändrat arbetsliv för fackföreningar och arbetsgivarföreningar. Skapar gig ekonomin nya behov av rörelser? Hur ser rörelserna och engagemanget ut inom de olika världar med sina egna problem som växer fram: utanförskapsområden med kriminalitet och social utsatthet, bruksorter på dekis, landsbygd som utarmas? Vad betyder de demografiska förändringarna med en åldrande befolkning och kulturkrockar? Det är sådana frågor och andra som vi gärna vill diskutera under årets OPEN.


[1] Det frivilliga arbetet i Sverige som del av BNP, Ersta Sköndal Bräcke högskola och Statistiska centralbyrån, 2018.

[2] Idéburen välfärd, SOU 2019:56

Dagens offentliga samtal och språkbruk tar död på viktiga funktioner i civilsamhället

Språktillämpning är som ett pussel. Man måste passa in sina inlägg i den mall som bildas av vad de andra säger (De svarta hålen i bilden) För att komma vidare måste pusslet brytas upp och man måste starta på ny kula.

Min spaning inför Open 2020

Kära vänner! Tråkigt att vårt fysiska möte måste ställas in på grund av Corona. För egen del befinner jag mig ju i riskgrupp+++ så sådana fysiska möten kanske aldrig mer kommer att bli av – för min del. Jag får väl finna mig i det.

Men det tema ni valt för mötet – Civilsamhällets utmaningar … – är synnerligen intressant. Hoppas ni får chans att träffas och samtala om det. Det behövs. Jag ser fram emot att få ta del av edra reflektioner efteråt. Men jag kan heller inte – som ni förstår – låta bli att lägga mig i.

Det finns en vitt spridd föreställning att om människor bara blev mer medvetna, insiktsfulla, kärleksfulla och humanistiskt inriktade så skulle de sociala problem som finns i världen försvinna.

Jag tycker att något av detta antagande också speglar de inlägg som gjorts på Apertums hemsida avseende språkbruket och som refererar till Jose Ramírez med flera. Om bara man visste om skillnaden i innebörd mellan ekonomi och krematistisk så skulle man, och de analyser man gör, ändra sig.

Jag ifrågasätter inte värdet av en sådan upplysande verksamhet. Men språkbruk är inte bara en fråga om ord och meningar. Språket tillämpas i samtal och överläggningar människor emellan. Det har en praktisk sida.

Om exempelvis skillnaden mellan kremastistik (finansmarknaden) och ekonomi (realekonomi eller realmarknaden) bara blir en akademisk fråga och saknar betydelse för överväganden och samtal om dessa frågor i vardagen så har en sådan upplysningsverksamhet liten effekt på det som faktiskt händer.  Det blir då bara en fråga för akademiker, experter, ledning och politiker som de kan debattera på sina workshops men frågan och problemen berör inte på djupet oss andra.

När vi startade Open fokuserade vi istället på människors samspel och hur detta – om det inte fungerade väl – medförde att olika sociala problem som man i praktiken berördes av växte fram. Grundläggande för att en konstruktiv samverkan skall kunna genereras och bibehållas är då individernas kommunikation med varandra. Är denna missriktad blir handlandet missriktat.

Det handlar då inte bara om kommunikationen mellan experter och förståsigpåare utan också om kommunikationen man och man emellan eller mellan ”folket” och ledningen. Vi själva luras dock gärna in i kretsen av förståsigpåare och tappar kontakten med den praktiska användningen av språket. Vi blir också experter. Därför behöver vi en experimentell arena där språket kan förändras. Jag såg våra möten och Open som en sådan arena.

Därför har mitt intresse allt mer fokuserats på språket och dess tillämpning i de sociala kontexter som finns snarare än att skapa möten för att finna sådana lösningar på problemen som bara har betydelse för “de som bestämmer”.

Ett sådant konkret samverkansproblem av den typ som jag då intreserade mig för presenteras i introduktionen till Open 2020.

Civilsamhället är en arena där människor, grupper, eller organisationer agerar tillsammans för gemensamma intressen skild från det offentliga och marknaden (eller familjen). Ibland tillskrivs dem också att det finns ett syfte att hjälpa.

Sådana sammanslutningar är en speciell typ av social kontext där värdet av sammanslutningens insats kan sägas handla om det som i inläggen på Apertums hemsida kallas “ekonomi” snarare än “kremastitik”. Vill man värna om sådana insatser så måste det språkbruk som tillämpas och som stödjer sådana insatser och sammanslutningar vara av en annan karaktär än det språkbruk som i dag domineras av krematistik eller som på ett förvirrande sätt blandar samman ekonomi och kremastitik.

Det är uppenbart att språkbruket som bygger på kremastitik är kraftigt dominerande i samtal och debatter och “tar över” frågor om ekonomi. Detta gör att de sociala kontexter som man refererar till i uppropet till Open 2020 håller på att bli utplånade. Det finns enkelt uttryckt ”ingen plats” för dem i samtal och debatter i dagens samhälle – se bilden av pusslet. Jag har för övrigt själv många erfarenheter av detta från min konsultverksamhet. Först om detta förhållande kan ändras genom att pusslet bryts upp och fokus flyttas så kan de aktuella problemen lösas.

Hur skulle då ett språk- och språkbruk kunna formas som är en renodlad ekonomia snarare än en förvirrande blandning av kremastistik och ekonomia eller som till och med kanske är något helt nytt där båda perspektiven kan hedras?

Jag tror inte ett sådant språkbruk kan konstrueras fram. Som jag förstår det behöver det uppstå och spridas genom att tillämpas. Därför menar jag att ett möte i Apertum om civilsamhällets utmaningar skulle kunna bidra till en ökad förståelse för hur man på ett alternativt sätt skulle kunna samtala om civilsamhällets betydelse.

Lycka till på mötet önskar Bengt-Åke som ju numera är isolerad av coronan

_____________________________________________________________________

Joris Luyendijk ”Simma med hajar” och antik grekisk språklig precision – en reflexion

4 716 ord (words) 2020 05 21
publ. 2020 05 28 på sajten wordpress.skepnader.com
uppdat. 2020 06 06

Joris Luyendijk, ”Simma med hajar. En resa mot finansvärldens innersta.” 2015
Natur och Kultur förlag 2015, Denna pocket tryckt 2017, ISBN: 978-91-27-15146-8

Unga människor

Ja, först måste jag bara säga att J. Luyendijks ”resa mot finansvärldens innersta” visar hur unga och mänskliga finansvärldens människor är. Intervjuerna avslöjar aningslöshet, lojalitet, vilja att vara omtyckt, att vara bäst, beundrad, göra karriär, lösa problem, söka spänning, puls, att inte vilja se, förstå, skjuta ifrån sig ansvar, skam och skuld… nå framgång och lycka. J. Luyendijk lyfter fram hur just deras mänsklighet medverkar till att skapa en uppskruvad finansvärld som närsomhelst kan kollapsa på grund av t.ex. någon nyuppfunnen fiffig finansiell produkt. Produkter – som få om ens konstruktörerna själva anar eller bara inte bryr sig om vilka konsekvenser användandet av dem kan få. Det är obehagligt, det kommer nära.

Krematistik

Men i det skrämmande mänskliga finns det också en tröst. Joris L. har funnit att finansvärldens människor inte är unika, inte mer giriga än andra. Det är institutionerna, organisationerna, regelverken och framförallt investerarnas förväntningar som driver på och formar dem och människorna i dem. Förväntningar och krav på att förvalta och förmera monetärt kapital. Göra pengar genom handel med pengar.

Trösten ligger i att vi människor finns och vi är som vi är, det är en sak, medan institutionerna och organisationerna är något vi skapar och formar och därför också kan omforma och förändra.

Av intervjuerna framgår också den dubbla situation finansvärldens människor befinner sig i. Ett utanförskap från den samhällskropp vars hjärta och puls, utbytet av varor och tjänster de samtidigt står i centrum av, och tjänar … eller tjänar på.

Men hur var det nu. De är i hjärtat av handeln med pengar, dvs mätinstrumentet av varor och tjänster. Inte varorna och tjänsterna själva, inte heller själva bytet av dem. Det handlar inte heller om produktionen eller konsumtionen varken av varor eller tjänster. Det som J.Luyendijk på sidan 39 upplyser om kallas ”realmarknaden” på  financialese, finansvärldens språk. Att finansvärlden enbart handlar om och med pengar och att det är något annat än handeln med varor och tjänster är en skillnad alla intervjuade inom finansvärlden verkar inse och vara klara över men inte alla utanför den. Därav kluvenheten, klyftan och kanske också tystnaden som gjorde det svårt för Joris L. att hitta någon som lät sig intervjuas. Han lyckades ändå få ihop runt 200 intervjuer mot lovad anonymitet.

Det är lätt för utomstående att blanda ihop handeln med pengar, det som banker, försäkringsbolag och investmentbolag ägnar sig åt, med realmarknaden, ekonomin, utbytet av varor och tjänster. Det finns ett gammalt begrepp för handel med pengar, kanske äldre än antikens Grekland där det kallades krematistik.

Citerade utdrag ur Aristoteles Politiken, bok 1, kap 9. ”… om att berika sig och skillnaden mellan ekonomi och krematistik”.

Engelsk översättning av W.D. Ross ”The complete works of Aristoteles” vol. 1-12, 1912-1954, Oxford Edition. Mina betoningar.
En del av översättningarna är fortfarande belagda med copyright då de är skrivna senare än 2020 och då får jag endast citera 20 rader, så vitt jag förstår. När den här översättningen är gjord har jag inte tagit reda på.

” … Of everything which we possess there are two uses… for one is the proper, and the other the improper or secondary use of it.
 For example, a shoe is used for wear, and is used for exchange; both are uses of the shoe. … for the art of exchange extends to all of them, and it arises at first from what is natural, from the circumstance that some have too little, others too much. Hence we may infer that retail trade is not a natural part of the art of getting wealth … but it begins to be useful when the society increases… “

” … For natural riches and the natural art of wealth-getting are a different thing; in their true form they are part of the management of a householdwhereas retail trade is the art of producing wealth, not in every way, but by exchange. And it is thought to be concerned with coin; for coin is the unit of exchange and the measure or limit of it. And there is no bound to the riches which spring from this art of wealth getting. As in the art of medicine there is no limit to the pursuit of health, and as in the other arts there is no limit to the pursuit of their several ends, for they aim at accomplishing their ends to the uttermost (but of the means there is a limit, for the end is always the limit), so, too, in this art of wealth-getting there is no limit of the end, which is riches of the spurious kind, and the acquisition of wealth. But the art of wealth-getting which consists in household management, on the other hand, has a limit; the unlimited acquisition of wealth is not its business. And, therefore, in one point of view, all riches must have a limit; nevertheless, as a matter of fact, we find the opposite to be the case; for all getters of wealth increase their hoard of coin without limit. The source of the confusion is the near connection between the two kinds of wealth-getting; in either, the instrument is the same, although the use is different, and so they pass into one another; for each is a use of the same property, but with a difference: accumulation is the end in the one case, but there is a further end in the other. Hence some persons are led to believe that getting wealth is the object of household management, and the whole idea of their lives is that they ought either to increase their money without limit, or at any rate not to lose it…”

Entymem

Många inom finansvärlden inser att något behöver göras åt ”finansvärlden” och välkomnar när det uttrycks offentligt, det återkommer J. Luyendijk till flera gånger. Men vem ska göra vad? Det är svåröverblickbart och intrikat. Inte komplicerat, bara rörigt menar J. Luyendijk. Tack vare hans intervjuarbete så har vi nu en karta!

Men det är inte bara bristen på orientering som gör det svårt att ändra något. Det handlar också om alla oss andra som inte är insatta i vad finansvärlden gör och inte alltid kan urskilja ”finansvärlden” ur realmarknaden och penningpolitiken (det som Aristoteles kallar hushållsekonomi). Som inte inser vart pengarna går när vi sparar på bank, köper försäkringar, aktier eller fonder. Vad som görs för att ”föröka” dem. Det är nog det svåraste.
För när man inte riktigt vet och känner till, hur ska man då kunna förändra. När man inte upplever att det är något problematiskt med att till exempel pengarna förökar sig, så är man kanske inte så intresserad av att förändra något.

För visst är det så? Visst finns det en massa ideer om vad ”god ekonomi” är? Vem tänker på att det är skillnad mellan krematistik (dvs handel med pengar) och ekonomi (handel med varor och tjänster)? Den ena är gränslös, den andra begränsad av verkligheten.[i] Den ena om samlandet av oändliga mängder pengar, den andra om producerande, konsumerande och byten av varor och tjänster som är begränsade. Begränsade av material och människors kompetens, behov och tid.

Är det inte en vanlig uppfattning att få pengar, det vill säga, ränta på pengar som sparas, att de ska ge något tillbaka, att de ska ”arbeta”? Har inte många också en idé om hur räntan fungerar och om inflation, arbetslöshet, efterfrågan, marknad, penningekonomi, fördelning och vad en skuld är? Finns det inte också en idé om var pengar kommer ifrån och hur de skapas? Att det är genom arbete? Visst är det accepterat, kanske till och med anses som självklart att vilja ”betala så lite skatt som möjligt” eller inte vilja vara med att betala till det man inte själv tycker att man nyttjar direkt alls? Det kan vara till exempel ”barnomsorg” eller ”allmänna kommunikationer”. Trots samtidiga idéer om att alla ska ”arbeta” (=vara anställda), vara välutbildade och lojala mot arbetsgivaren (vilket är en skyldighet som anställd) vilket kan betyda mycket övertid och att inte ta ut barnledighet. Vem ska ta hand om alla nya unga presumtiva anställda då? Förväntningar som nog oftast förknippas med att höra hemma på ”realmarknaden”. De går inte alltid ihop och vilka hör egentligen hemma på realmarknaden?
Nog visar väl Ekdal & Ekdal i sin programserie våren 2020 i sina intervjuer av politiker, företrädare för expertområden, talesmän för organisationer och allmänhet hur svårt det är att våga och kunna ifrågasätta självklara uppfattningar om hur till exempel ekonomin fungerar trots att de i sitt program uttalat säger sig vilja nå bakom kulisserna. Det är inte lätt att nå bakom egna föreställningar och det fordras mod för att våga tänka det ”otänkbara”, det obekväma och det som kan riskera att rasera förtroende och tillit.

Finansvärldens föreställningar och uppfattningar är inte bara ett sätt av flera att förstå hur världen fungerar. Det är inte ”bara ett neutralt lätt urskiljbart finansiellt verktyg eller organisation”. Nej, det ligger invävt och utbrett likt ett nät av allmänt accepterade och försanthållna attityder och uppfattningar i samhället, i vår kultur, så självklara att vi inte uttalar dem högt och så självklara att de svårligen kan ifrågasättas. De har blivit för att använda ännu ett antikt grekiskt ord, entymem, underförståddheter, självklarheter som inte längre behöver sägas eller förklaras. När det gäller ”ekonomin”, vårt blodomlopp i samhällskroppen så kan inte vad som helst sägas, det handlar inte bara om att vara Politiskt Korrekt utan om att det upprör så till den grad att tanke- och handlingsförlamning eller ursinne kan slå till då människor känner sig hotade till livet. J. Luyendijk lyfter (på sid 248) fram det begrepp som beskriver det och som ekonomen och förre Financial Time-kolumnisten Willem Buiter myntade i samband med kraschen 2008 och vars innebörd i hela sin vidd nu J. Luyendijk visar i sin text. Vi är fångade ”captured” i finansvärldens föreställningar och till viss del moral eller brist på moral. Han menar att det troligen är så ”… att de största politiska partierna tillsammans med ett flertal kontrollinstanser hade börjat identifiera sig själva med finansvärlden och drabbats av ett slags flockbeteende.”[1] Det är nog inte bara politikerna utan också deras väljare som är fångade i en väv av föreställningar där krematistik och ekonomi blandas samman. Hur skulle de annars få politiska mandat från oss väljare?

När Ekdal & Ekdals samtal i programmet börjar gå rundgång i gamla tankevanor (entymemerna som spökar) om arbetslöshet, sysselsättning, skuld, räntor och frågor om det kommer att ”bli som vanligt igen” så höjer professorn i nationalekonomi, Micael Dahlén rösten och poängterar att

”arbetslösheten har sjunkit stadigt sedan flera decennier tillbaka och att något normalläge efter coronakrisen inte är att förvänta” och betonar att ” de ekonomiska villkoren, institutionerna, organisationerna är något vi gör, något vi skapar. Nu kan vi börja om från noll.”

Kiasmen eller en Synekdoke

Vändningen, omkastningen, när den lilla Delen får ta helhetens plats och Helheten förminskas till att bli en del, till exempel när målet blir medlet och medlet målet. Det finns det också ett antikt grekiskt ord för, kiasm, eller var det synekdoke? Det är också ett antikt grekiskt ord. I det här fallet är det nog en synekdokekrematisitiken kan inte finnas utan ekonomin, men ekonomi klarar sig utan krematistik.
När finansvärlden, krematistiken, som grundar sig i och är utvecklad ur ”real”ekonomin tar realmarknadens, ekonomins överordnade plats så har en kiasm, mer korrekt en synekdoke ägt rum.
Likadant när vi låter målet mot ett gott samhälle, ett gott liv med hjälp av finansiella verktyg istället bli underordnat de finansiella verktygen för att skapa ”en god” ekonomi (eg. krematistik och alltså oändliga högar med pengar,) på bekostnad av ett gott samhälle och ett gott liv?
Eller när människan anses vara till för samhället istället för att samhället är till för oss människor som ju faktiskt skapar det.
Även om detta förhållande, det vill säga att de naturliga förutsättningarna och människors hälsa är överordnade och en förutsättning för att skapa välstånd, skriver Aristoteles.

Aristoteles om huruvida konsten att skaffa välstånd är ett enskilt hushålls och statsmannens sak eller inte. Relationen mellan det som naturen ger oss och det vi förvaltar. Liv och Hälsa – Välstånd.

Engelsk översättning av W.D. Ross ”The complete works of Aristoteles” vol. 1-12, 1912-1954, Oxford Edition. Mina betoningar.
En del av översättningarna är fortfarande belagda med copyright då de är skrivna senare än 2020 och då får jag endast citera 20 rader, så vitt jag förstår. När den här översättningen är gjord har jag inte tagit reda på.

Politiken, bok 1, kap 10:

”10

And we have found the answer to our original question, Whether the art of getting wealth is the business of the manager of a household and of the statesman or not their business? viz., that wealth is presupposed by them. For as political science does not make men, but takes them from nature and uses them, so too nature provides them with earth or sea or the like as a source of food. At this stage begins the duty of the manager of a household, who has to order the things which nature supplies; he may be compared to the weaver who has not to make but to use wool, and to know, too, what sort of wool is good and serviceable or bad and unserviceable. Were this otherwise, it would be difficult to see why the art of getting wealth is a part of the management of a household and the art of medicine not; for surely the members of a household must have health just as they must have life or any other necessary. The answer is that as from one point of view the master of the house and the ruler of the state have to consider about health, from another point of view not they but the physician; so in one way the art of household management, in another way the subordinate art, has to consider about wealth. But, strictly speaking, as I have already said, the means of life must be provided beforehand by nature; for the business of nature is to furnish food to that which is born, and the food of the offspring is always what remains over of that from which it is produced. Wherefore the art of getting wealth out of fruits and animals is always natural.

Antik grekisk precision

Hur kan det komma sig att antikens greker hade så precisa begrepp? Begrepp som visar att de verkat ha haft en väl utvecklad förståelse för statsbyggande, trots att de var en ganska lantlig kultur och med dagens mått mätt var relativt små självstyren. Det är åtminstone den bild jag har fått genom det jag läst. Hur kan det komma sig att vi saknar deras precision i tänkandet, i begreppen? De finns i alla fall inte som en självklar förståelse. Eller menar vi krematistik när vi talar om finanser?

There are two sorts of wealth-getting, as I have said; one is a part of household management, the other is retail trade: the former necessary and honorable, while that which consists in exchange is justly censured; for it is unnatural, and a mode by which men gain from one another. The most hated sort, and with the greatest reason, is usury, which makes a gain out of money itself, and not from the natural object of it. For money was intended to be used in exchange, but not to increase at interest. And this term interest, which means the birth of money from money, is applied to the breeding of money because the offspring resembles the parent. Wherefore of an modes of getting wealth this is the most unnatural.

Det är inte om utan när katastrofen inträffar

Alla dessa unga människor… och gamla … finanshajar och som de beskriver sig själva när Joris ber dem: elefanter, ormar, hyenor, tigrar, babianer, sköldpaddor, schimpanser, myror, bin, bävrar… hela finansvärldens menageri, fast i ett ”entymemiskt” nät eller en härva utan like. Drivande likt rön, vind för våg. Ett ”entymemiskt” nät vi alla är fångar i och vars omättliga sätt att håva in vinster – drabbar oss alla.

Det är två problem. Det ena är att kunna orientera sig i finansvärlden och förstå hur den är uppbyggd och fungerar, dess dynamik, det har Joris gett oss en fin karta över. Det andra är som jag redan varit inne på, mycket svårare, fordrar att ta sig ur gamla tankevanor. Men det kan vi alla börja med innan nästa krasch inträffar och coronakrisen gör att det brådskar.

Hur kan vi omforma vårt ekonomiska system till något som hjälper oss att både skapa och leva ”det goda livet” – även när det är pest- katastrof-  och corona-tider? Vi kan försöka skärskåda våra egna förgivettagna ideer om hur”ekonomin” egentligen fungerar, om inflation, ränta, aktiemarknad, arbete med mera. Grundar de sig i krematistik, ekonomi eller är det en kiasm, en synekdoke? Hur ska politiken, den finansiella världen, institutioner, organisationer och regelverk fungera för att vara ett verktyg i att ”skapa” ett gott liv och samhälle (det här med att mäta och värdera, behov, varor och tjänster), istället för att skapa problem.

Ekonomernas kunskap behövs nu. Problemet är kanske att många av dem är utbildade på en institution där en stark banksläkt har och haft stort inflytande. Att det krematistiska tänkandet därför präglar. Att man som student eller anställd inte vågar skärskåda etablerade begrepp.

En nödplan

Vad skulle hända när vi blir stående utan något medel att mäta och värdera det vi producerar och det vi behöver och vill ha? De intervjuade som insåg att nu höll det på att ske 2008, de tog ut pengar, köpte guld och flygbiljett långt bort … om de hade hunnit. De förväntade sig hungeruppror, röveri, gatupplopp, rättssystemets sammanbrott …
Men, måste det bli så? Världen, huset, växterna i marken, vattnet som rinner, bilen, cykeln utanför huset försvinner väl inte av sig själva med måttstocken, dvs pengarna?

Jag tror att om vi bara inte slutar att göra saker, slutar producera varor och tjänster. Bara vi inte slutar att byta och dela med oss av det vi gör, så klarar vi oss. Det kan vi ju göra oavsett om det finns en mät- och värdessticka eller inte. Det handlar också om hur vi uppför oss mot varandra.

Bara vi inte kräver att ”få betalt” eller ”att betala” med måttet som inte längre finns. Vi kan fortsätta som förut, medan vi funderar på hur vi ska bygga upp ett nytt ekonomiskt system.
Att mäta och kvantifiera det som görs och det som efterfrågas har vi redskap till. I livsmedelshandeln och de flesta företag noteras vad som går ut och vad som går in, från vem till vem, digitalt exakt. Så vi vet vad som görs och vad som går åt. En banan är alltid en banan och man blir lika mätt på den oavsett en siffra på dess värde. Själva pengarna, mät och värderingsverktyget behövs inte för att dokumentera produktion och konsumtion. När penningvärdet kollapsar, då kanske skillnaden mellan realekonomi och krematistik kommer att stå klar för oss alla?
Kanske upptäcker vi att det är ett bakvänt sätt att tänka att ”inte ha råd att anställa”, att ”inte ha råd att låta någon vara med och producera”. Är det en insmugen krematistisk tankegång i realekonomin som format regelverk och incitament och att det är det som gör att vi ”inte har råd” och gör det till verklighet?
 Vi har delningsekonomi, har den möjlighet att fungera fullt ut? Vad skulle det innebära? Vill vi det? Då krematistiken funnit sin roll, skulle kanske småhantverkare, de nära tjänsteutövarma och producenterna ha en chans att ”överleva” på sitt arbete, utan att behöva börja massproducera? Det är kanske först om vi behöver förändra något som det kan behövas en måttstock – kanske, eller kanske inte?


p.s

Om kryptovalutan bitcoin. David Hedqvist berättar på sin sajt bitcoin.se.
På bitcoin.org finns utvecklaren av bitcoin, Satoshi Nakamotos rapport ”Bitcoin: Ett peer-to-peer elektroniskt kontantsystem” att ladda ner. Även på svenska.

Om JAK.se, banken utan ränta, där även de som lånar premieras. Du har lika mycket pengar som du lånat efter att du betalat av det.

En annan kryptovaluta med tid som en slags mätare och om annat …. artikel på illustrerad vetenskap om nihms eller nims.

Referenser

[1] Se även Alvessons ”Dumhetsparadox” och vad Nietzsche skriver i ”Den glada vetenskapen”


[i] citat ur Aristoteles Politiken, Bok 1, kap 9 … om att berika sig. Mina betoningar.

“… There is another variety of the art of acquisition which is commonly and rightly called an art of wealth-getting, and has in fact suggested the notion that riches and property have no limit. Being nearly connected with the preceding, it is often identified with it. But though they are not very different, neither are they the same. The kind already described is given by nature, the other is gained by experience and art.

Let us begin our discussion of the question with the following considerations:

Of everything which we possess there are two uses: both belong to the thing as such, but not in the same manner, for one is the proper, and the other the improper or secondary use of it. For example, a shoe is used for wear, and is used for exchange; both are uses of the shoe. He who gives a shoe in exchange for money or food to him who wants one, does indeed use the shoe as a shoe, but this is not its proper or primary purpose, for a shoe is not made to be an object of barter. The same may be said of all possessions, for the art of exchange extends to all of them, and it arises at first from what is natural, from the circumstance that some have too little, others too much. Hence we may infer that retail trade is not a natural part of the art of getting wealth; had it been so, men would have ceased to exchange when they had enough. In the first community, indeed, which is the family, this art is obviously of no use, but it begins to be useful when the society increases. For the members of the family originally had all things in common; later, when the family divided into parts, the parts shared in many things, and different parts in different things, which they had to give in exchange for what they wanted, a kind of barter which is still practiced among barbarous nations who exchange with one another the necessaries of life and nothing more; giving and receiving wine, for example, in exchange for coin, and the like. This sort of barter is not part of the wealth-getting art and is not contrary to nature, but is needed for the satisfaction of men’s natural wants. The other or more complex form of exchange grew, as might have been inferred, out of the simpler. When the inhabitants of one country became more dependent on those of another, and they imported what they needed, and exported what they had too much of, money necessarily came into use. For the various necessaries of life are not easily carried about, and hence men agreed to employ in their dealings with each other something which was intrinsically useful and easily applicable to the purposes of life, for example, iron, silver, and the like. Of this the value was at first measured simply by size and weight, but in process of time they put a stamp upon it, to save the trouble of weighing and to mark the value.

When the use of coin had once been discovered, out of the barter of necessary articles arose the other art of wealth getting, namely, retail trade; which was at first probably a simple matter, but became more complicated as soon as men learned by experience whence and by what exchanges the greatest profit might be made. Originating in the use of coin, the art of getting wealth is generally thought to be chiefly concerned with it, and to be the art which produces riches and wealth; having to consider how they may be accumulated. Indeed, riches is assumed by many to be only a quantity of coin, because the arts of getting wealth and retail trade are concerned with coin. Others maintain that coined money is a mere sham, a thing not natural, but conventional only, because, if the users substitute another commodity for it, it is worthless, and because it is not useful as a means to any of the necessities of life, and, indeed, he who is rich in coin may often be in want of necessary food. But how can that be wealth of which a man may have a great abundance and yet perish with hunger, like Midas in the fable, whose insatiable prayer turned everything that was set before him into gold?

Hence men seek after a better notion of riches and of the art of getting wealth than the mere acquisition of coin, and they are right. For natural riches and the natural art of wealth-getting are a different thing; in their true form they are part of the management of a household; whereas retail trade is the art of producing wealth, not in every way, but by exchange. And it is thought to be concerned with coin; for coin is the unit of exchange and the measure or limit of it. And there is no bound to the riches which spring from this art of wealth getting. As in the art of medicine there is no limit to the pursuit of health, and as in the other arts there is no limit to the pursuit of their several ends, for they aim at accomplishing their ends to the uttermost (but of the means there is a limit, for the end is always the limit), so, too, in this art of wealth-getting there is no limit of the end, which is riches of the spurious kind, and the acquisition of wealth. But the art of wealth-getting which consists in household management, on the other hand, has a limit; the unlimited acquisition of wealth is not its business. And, therefore, in one point of view, all riches must have a limit; nevertheless, as a matter of fact, we find the opposite to be the case; for all getters of wealth increase their hoard of coin without limit. The source of the confusion is the near connection between the two kinds of wealth-getting; in either, the instrument is the same, although the use is different, and so they pass into one another; for each is a use of the same property, but with a difference: accumulation is the end in the one case, but there is a further end in the other. Hence some persons are led to believe that getting wealth is the object of household management, and the whole idea of their lives is that they ought either to increase their money without limit, or at any rate not to lose it. The origin of this disposition in men is that they are intent upon living only, and not upon living well; and, as their desires are unlimited they also desire that the means of gratifying them should be without limit. Those who do aim at a good life seek the means of obtaining bodily pleasures; and, since the enjoyment of these appears to depend on property, they are absorbed in getting wealth: and so there arises the second species of wealth-getting. For, as their enjoyment is in excess, they seek an art which produces the excess of enjoyment; and, if they are not able to supply their pleasures by the art of getting wealth, they try other arts, using in turn every faculty in a manner contrary to nature. The quality of courage, for example, is not intended to make wealth, but to inspire confidence; neither is this the aim of the general’s or of the physician’s art; but the one aims at victory and the other at health. Nevertheless, some men turn every quality or art into a means of getting wealth; this they conceive to be the end, and to the promotion of the end they think all things must contribute.

Thus, then, we have considered the art of wealth-getting which is unnecessary, and why men want it; and also the necessary art of wealth-getting, which we have seen to be different from the other, and to be a natural part of the art of managing a household, concerned with the provision of food, not, however, like the former kind, unlimited, but having a limit.

Erik Sandberg ”Jakten på den försvunna skatten”: Tankeuppslag om bland annat entymemer om välfärd och skatter och om att skilja på ekonomi och krematistik.

5 707 ord (words) 2020 06 01-10
publ 2020 06 10 på sajten wordpress.skepnader.com

En snabb skiss.

Efter att först ha läst Joris Luyendijks ”Simma med hajar” och sedan Erik Sandbergs ”Jakten på den försvunna skatten” så kommer tankarna. De är påträngande.

En snabb skiss till allmän beskådan. Trots att det är mina högst personliga funderingar. Därför att vi behöver fundera över vad ekonomi är och pengars betydelse. Även jag behöver tänka om… och att läsa och skriva är ett sätt att utveckla min förståelse och ifrågasätta mina uppfattningar.

Även om den är snabb, så är funderingen … lång, en innehållsförteckning behövs:

Ett exempel

När Erik Sandberg skriver om fastighetsskatten i USA så framträder ett segregerat samhälle med gräddhyllor och slum. Jag tänker på människorna på sidorna innan. De som kom till Sverige under 1960-talet; arbetskraftsinvandrade med i princip ingenting på fickan och ändå kunde skaffa sig villa, vovve och volvo inom 20 år. De som sedan, när de blivit äldre och med sina urholkade pensioner kanske inte längre klarar av att betala fastighetsskatten på villan de en gång byggde eftersom den med tiden stigit i värde. Tanken att sänka fastighetsskatten för att de skulle kunna välja att bo kvar och inte tvingas flytta för att de inte har råd att betala, den är väl ändå bra? Ett samhälle med regler som respekterar människor och ger valmöjligheter att utforma sitt liv, som ju boendet är en så grundläggande del av. Nu blev det inte riktigt så. Skattereformen slog inte som utlovat och förväntat. De med urholkade pensioner fick nog flytta ändå och de som har mer än att de klarar sig mycket väl, fick sin fastighetsskatt ordentligt sänkt. Det är inte okey att de som har minst får betala mest och att det som har mest får betala minst i förhållande till sina inkomster och bankmedel, bara för att bo.

Om sammanblandning av ekonomi (realekonomi eller realmarknaden) och krematistik (finansmarknaden, handeln med pengar, penningsamlandet)

Under funderandet över hur ett skattesystem skulle kunna se ut som ser till att stödja oss alla i skapandet av välstånd så tror jag det är bra att göra det som Aristoteles beskriver så utförligt om i Politiken, att skilja mellan ekonomi och krematistik. I alla fall testa och se om det kastar nytt ljus. För att använda exemplet med fastighetsskatten så syftas inom ekonomin på själva huset och inom krematistiken på husets penningvärde. Vad man skulle kunna få betalt i pengar för det om man säljer det. Förmodligen är det ovärderligt för den som bor, så länge hen bor.

Idén med en skatt på reala tillgångar och realkapital (det som ingår i en ekonomi och som också kan vara skog, ädelstenar, råvaror, konst och andra fysiska tillgångar) innebär att fastighetsvärdet måste realiseras i pengar varje år! Naturligtvis kan inte huset liksom delas upp i bitar och säljas av efterhand. Ett försök till att ändå göra det och som samtidigt visar hur krematistiken smyger sig in i tänkandet är idén att sälja andelar av huset, samma idé ligger bakom när ett hus belånas. Det man säljer är ju då rätten att äga huset och huset värderas, ges ett penningvärde på vars grund en viss mängd pengar så att säga kan frigöras i utbyte. Att tänka sig huset som en penninghög som det går att nalla av är att se realtillgången som ett kapital, som pengar i plånboken och det kan inte vara annat än en sammanblandning av reala tillgångar och monetära, det vill säga av ekonomi och krematistik.
Skatteverkets människor, eller de som satt reglerna, dvs politikerna skriver att det är huset som beskattas då det ses som en tillgång, men pengarna måste ju komma någon annanstans ifrån egentligen – om man vill bo kvar. Så, det kan ju inte vara den reala tillgången, det vill säga huset som beskattas, egentligen, eller?

Nej, om man vill ha en fastighetsskatt så är det väl i såfall rimligt att den tas ut vid en eventuell försäljning, eller köp, (en förhoppningsvis mer frivillig situation ) när värdet på huset ska realiseras i pengar. Då är det kanske inte huset som realkapital som beskattas utan transaktionen?
Tänker man efter går det att upptäcka att förväntade penninghögar ofta blandas samman och ses som en realitet i lika hög grad som de reella tillgångarna. Men en värdering är bara en bedömning och inte någon realitet.

Realtillgångar

En snabb nätsökning på orden realtillgångar och realkapital visar hur orden definieras genom hur de används. I utdraget från skatteverkets sajt 2020 06 06:

Realtillgångar är alla tillgångar som räknas in i kapitalunderlaget för en expansionsfond i en enskild näringsverksamhet, med några undantag.

Undantagen, enligt 34 kap. 23 § IL, är:

  • kontanter
  • tillgodohavanden i kreditinstitut eller i företag som driver verksamhet enligt lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet och liknande tillgångar.

Ja, skattetekniskt räknas realtillgångar alltså ihop med ett slags kapitalunderlag, så vad är då ett kapitalunderlag enligt skatteverket?

” Vad är kapitalunderlaget för en enskild näringsidkare?

Kapitalunderlaget är skillnaden mellan tillgångar och skulder vid beskattningsårets ingång, med vissa justeringar. …

… Endast sådana bankmedel som behövs och är avsedda att användas i den enskilda näringsverksamheten ska räknas som tillgångar vid beräkning av kapitalunderlaget”

Det blir en cirkeldefinition som egentligen inte säger något om att reala tillgångar är reala, dvs fysiska. Det verkar som om skatteverket räknar realtillgångar, det vill säga fysiska tillgångar in i penninghögen = kaptialunderlaget. En sammanblandning.

Följande börsanalytiker ser realtillgångar som något mer fysiskt. Utdrag från sajten Avanza 2020 06 06:

Realtillgångar brukar omfatta fast egendom som fastigheter, skogsegendomar, kraftbolag och infrastrukturinvesteringar. Det förknippas ofta med värdebolag som har ett stabilt kassaflöde. Fördelen med realtillgångar är flera. Det har över tid lägre risk och värdeförändringarna är långsammare än direkt aktieinvesteringar.

Här sker en viss sammanblandning mellan själva fastigheterna och värdet på bolagen som äger och förvaltar dem även om analytikern ser skillnaden. Nästföljande investerare skiljer dock tydligt mellan det reala och finansiella.

Utdrag från sajten investera.n.nu 2020 06 06:

Det finns många möjligheter att investera i fysiska tillgångar, eller realtillgångar. Att investera i realtillgångar skiljer sig dock en del från att investera i exempelvis värdepapper. Investeraren måste tänka på saker som likviditet (hur lätt är det att omvandla tillgången till kontanter?) och förvaring (hur kan man förvara tre ton vete på ett bra sätt?) utöver de vanliga bedömningarna av risk, pris och värdestegring som alltid ska göras.

Men sättet att hantera dem är krematistiskt eftersom avsikten är att ”göra pengar” på dem, inte att använda produkterna, dvs de reala tillgångarna, i sig. Det vill säga så som Aristoteles skriver, jag parafraserar: inte för att använda skorna utan för att sälja dem och tjäna pengar på försäljningen.

Realkapital

Om nu realtillgångar ses som fysiska saker men realiserade till penninghögar i olika hög grad så betyder det att ett krematistiskt tänkande är inblandat i sättet att förstå vad de är.  Hur förhåller det sig då med realkapital? Märker man ord så är det som ekonomi och krematistik i ett ord. Real syftande på det reala, verkliga, det som finns fast och fysiskt, varor. Kapital syftande på den där penninghögen som inte är något i sig självt, ett bytesmedel, något att mäta med. Så här skriver en ekonom och revisor. Utdrag från Björn Lundéns sajt 2020 06 06:

Med realkapital menas produktionsmedel (fabriker, maskiner, mark mm) som förutom råvara och arbetskraft (humankapital) krävs för att producera en vara.

Det handlar alltså inte om kaptial i betydelse av en penninghög. Så här beskriver en börshandlare (trader) om det. Utdrag från sajten Samuelssons rapport 2020 06 06:

Realkapital är kapital (eller produktionsmedlen) i form av bland annat fabriker, mark, maskiner och verktyg. Realkapital är förutom råvaror och arbetskraft sådant som behövs för att producera en vara.

Realkapital är en så kallad produktionsfaktor och är ett medel i en produktion av exempelvis det som ovan angivits.

Realkapital betyder på engelska bland annat physical assets eller real capital.

Synonymer till realkapital är fabriker, verktyg, maskiner, mark och produktionsmedel.

Utdrag från NE, Nationalencyklopedins sajt 2020 06 06:

realkapital, kapital (produktionsmedel) i form av bl.a. fabriker, verktyg, maskiner och …

De är verkligen överrens (På skatteverkets sajt så fick jag inga träffar när jag sökte på ordet.) Så, man kan säga att realkapital hör till just det reala och är inte på minsta vis förknippad med några penninghögar. Däremot är de nödvändiga för att skapa de varor som handlas inom en ekonomi där pengar används för utbytet av varor mellan oss människor. Pengarna som används i den handeln, den ekonomin, de är i sin tur en förutsättning för att krematistiken (finansvärlden) överhuvudtaget ska kunna uppstå. Undrar om även produktionsmedel för att skapa tjänster räknas in i realkaptialbegreppet?

Tjäna, förtjäna och tjäna på

Sedan var det en annan tanke som också dök upp i skärningen mellan Erik S. undersökning om vart den svenska skatten tog vägen och Joris Luyendijks undersökning av finansvärlden. Det är hur låsta vi är vid att pengar ska förtjänas.

Förtjäna …

I ett samhälle med ekonomiska incitament som driver fram massproduktion och rationalisering av såväl produktion av varor som utförande av tjänster … eftersom de verkar på samma villkor höll jag på att skriva. Det är inte riktigt sant. Särskilt i Sverige har vi en väldigt hög skatt på arbete dvs tjänster vilket driver på rationalisering och effektivisering av just tjänster än mer. Poängen är att incitamenten får ägare av produktionen att försöka få så få människor som möjligt att arbeta med produktion och lägga över det på robotar och digitala tjänster istället vilket innebär att färre och färre anställda behövs för att producera samma mängd varor. Vilket väl är bra?

När det gäller tjänsterna, så går de nog inte att så att säga rationalisera bort egentligen, det finns bara mindre pengar(?) till att anställa för att utföra dem. Den så kallade arbetslösheten drivs fram av detta. Det betyder att många, och det har sedan drygt trettio år tillbaka blivit fler och fler, och kommer att bli än fler, som inte är anställda och inte får sin inkomst genom en anställning, eftersom tillräckligt med varor kan produceras av väldigt få människor.

Att hålla produktionen uppe av skälet att folk behöver få del av försäljningspengarna … håller det som argument? Ja, så länge grejorna som produceras är önskade, det vill säga om man får avsättning för dem och att alla är involverade i produktionen. Men, det var ju det – alla är inte längre involverade i produktionen.
Så försäljningspengarna går inte tillbaka till dem som är tänkta att köpa produkterna som tillverkas (färre i alla fall). Marknaden och avsättningen för produkterna borde ju isåfall minska. Eftersom alla de som är bortrationaliserade inte får lön längre. Företagen behöver att folk har råd; har råd att köpa deras produkter. (De bortrationaliserade kanske blir anställd i en annan produktion, det frigörs ju resurser, humankapital vid rationaliseringarna, så att ännu mer kan produceras … men vi är ju inte fler konsumenter för det!?)

Även de som inte förtjänat sina pengar, även de som tjänat på pengar, rentierer och även andra bidragstagare bidrar till avsättningen för företagens produkter. Bidrar till att flödet av varor och tjänster kan bibehållas och utvecklas stort och varierat. Bidrar till materiellt välstånd.

Men vi måste väl hålla igång produktionen, för jobbens skull och för ekonomins skull?

Så vitt jag förstår så försvinner mycket av försäljningspengarna från de stora företagen in i den finansiella världen genom värdepappers-, aktie- och fondplaceringar både genom företag och styrelsemedlemmar och chefer och även ”vanliga” sparare bidrar liksom avsättningar till pensionsmedel.
De som får (förtjänar?) väldigt stora andelar av försäljningspengarna har knappast en chans att spendera allt i den ”reala”ekonomin, den där utbytet av varor och tjänster görs. För oavsett vem du är så kan du inte lägga hur mycket pengar som helst i den reala ekonomin, på realmarknaden. Det går bara att äta sig mätt, man kan köpa mycket kläder men det är trots allt bara en kropp, man kan ha flera hus att bo i men bara vara på ett ställe itaget, hur kostsam livsstil man än har, så har den begränsningar. Resten placeras i värdepapper och försvinner på så sätt in i den finansiella världen.

För vanliga sparare, är andelen som blir över efter att ha spenderat till realekonomin på det man behöver för att klara sig betydligt mindre.

Avsättningarna som görs till pensioner de går också in i den finansiella världen.

Det är med tanke på hur stor andel av försäljningspengarna som försvinner in i den finansiella världen jämfört med hur stor andel som går tillbaka till ekonomin, real ekonomin man kan fråga sig om vi har råd ekonomiskt, att ta av våra begränsade reala resurser till en produktion där endast en del av det realiserade värdet går tillbaka till ekonomin, till realmarknaden, till handeln med varor och tjänster medan de övriga pengarna försvinner in i en finansvärld utan begränsningar? (Eller är det därför det funkar att trycka upp nya pengar av riksbanken utan att det blir hyperinflation?)

Om det är så att vi producerar för producerandets skull, för att kunna sälja och skicka vidare vinsten till finansmarknaden, för att den ska ”öka”. Om det är målet, så ger det incitament för att

  • dels producera saker som inte håller (det var väl bilindustrin först med att komma på. Varur en slit och släng mentalitet utvecklades.) Alla billiga verktyg, borr- och slipmaskiner, hushållsassistenter, etc…som går sönder efter ett par gånger, som blir felköp då de inte ”orkar” skruva i den där skruven.
  • dels producera saker som är ”undermåliga på andra sätt” för att ”prisbilden” ska vara rätt (= många ska ha råd att köpa. Ju mindre pengar människor (=presumptiva konsumenter) har att röra sig med desto lägre pris, desto undermåligare produkt (OBS! pris och kvalitet följer inte alltid varandra).
  • dels rida på människors önskan om utveckling, förnyelse, nyfikenhet, social placering, viljan att utmärka sig, trygghet, säkerhet … ja mycket av våra mänskliga strävanden, mycket av det som är vårt samhälle, som vi ser som naturligt och utvecklande, används som försäljningsargument, så klart! Varför gör vi prylar? Men, det blir utnyttjat, tänjt så till den grad att det blir absurt. Perverterat.
    Tänk på dator och it-industrins konstanta hårdvaru- och programuppdateringar. Reklambranschen som lockar genom vår nyfikenhet. Den mest ”lyckade” kampanjen är väl den som lyckades sälja luft på burk. Floran av försäkrings- och bankprodukter, finansiella produkter säljer på våra behov av trygghet och kontroll, att köpa dem är väl egentligen är att gå över ån efter vatten med tanke på att det är varor och tjänster vi behöver försäkra oss om att de överhuvudtaget finns. Men det är väl oron över att inte ha rätt att ta del av dem, en rätt som vi får genom förtjänta och sparade pengar som gör att vi agerar så! Alla olika produkter som gör samma sak men till olika kostnad. Det är väl kostnaden för ett ekonomiskt ojämställt samhälle där målet är att få ut mesta möjliga pengar. I annat fall hade väl bra grejor tillverkats och man hade varken ”slösat” med naturresurser eller tid för klura fram och tillverka ännu en undermålig produkt för att fler ska ha råd? Klädmodet växlar idag inte bara mellan årstider utan dag från dag i kampanjer året runt, ”newbis”.

En föredragshållare från ett utvecklingsföretag inriktade på formgivning och design berättade att de en gång hade utvecklat den ultimata fritösen. Alla ville ha den, men den blev en flopp då den var för dyr. De fick göra om och anpassa kvaliteten till marknaden, det vill säga det pris man kunde sälja den för istället för dess funktion. Så fungerar det idag.

Målet att tjäna pengar (istället för att få handeln med varor och tjänster att fungera bättre, istället för att företagen har utvecklandet och utövandet av sin verksamhet som mål) är ett incitament för att göra varor som inte håller så länge så att det finns anledning att ”göra nytt” och på så sätt sälja mer. Det är också incitament för att fostra oss till ”goda konsumenter”, som även gärna lånar, det skapar nya pengar. Det är också incitament till att se oss piskade till att vara med och även tillverka skitprodukter. Allt för produktionen. Det är också incitament för att fostra oss till att bli goda anställda och godta en låg lönesättning, så mer pengar kan gå till finansmarknaden. Men det går så att säga inte i oändlighet då realekonomin med dess fysiska reala tillgångar är begränsande.

Dessutom, för att försäljningen av de varor som faktiskt produceras och erbjuds till försäljning på realmarknaden ska få avsättning och på så sätt bidra till företagens vinster (varav en del altså försvinner in på en obegränsad finansmarknad), så vore det väl bra om ”vi alla” har möjlighet att köpa det vi behöver och vill ha (då kanske ”skitprodukterna” väljs bort)? Så bytet av varor och tjänster i den ”reala världen”= ekonomin fungerar. Det är väl det som är välfärd, inte penninghögarna.

Oförtjänta pengar och vem bestämmer vad som är arbete

Men det anses demoraliserande att få pengar oförtjänt, även om alla tjänar på det. Idén att det är genom en anställning man bidrar och förtjänar sina pengar är stark. Idén om vad som är arbete och vem som bestämmer det glider under medvetandets radar. När vi pratar om arbete syftar vi oftast på anställningsformen. Anställning och arbete ses som i princip synonyma.

Här beskriver ännu ett av det antika greklands begrepp vad som händer. Synekdoken. När arbete plötsligt begränsas och nästan underordnas anställningen, istället för att se anställningen som en av många arbetsformer. Anställningen i sig är ju inget arbete. Det är väl vad man gör som är arbetet?

I ekvationen om förtjänade pengar och arbete, så underförstås dessutom arbete inte bara med att vara en anställningsform utan även att det finns någon som anställer. Det är denne någon som bestämmer vad som ska och behöver göras. Men som sagt, det talas det mer sällan om, det glider under radarn. Vem ska idag, i ett samhälle som åtminstone kallar sig demokratiskt, bestämma vad som räknas som arbete? Den med pengar som har råd att betala någon annan att göra ett jobb som han eller hon inte gör själv? Han som i början av 1900-talet stod på bro´n och pekade ut vem eller vilka av alla de som stod på gården och sökte dagjobb, som kunde stanna kvar – ”Ni andra, ni kan gå hem”.

Obetalt arbete en oxymoron? och vill vi verkligen göra ingenting? Arbetet är meningen med livet.

Obetalt arbete är en oxymoron om man med arbete syftar på en anställningsform som omfattas av svenska avtal, obetald anställning. Däremot finns det mycket arbete som görs obetalt. Arbete som utförs oförtjänt, dvs utan ersättning. Det räknas väl inte som arbete. Ja, kanske, när man talar om ideellt arbete. Men, det syns inte i några siffror direkt. Det syns inte på marknaden. Men allt arbete kanske inte ska vara ute på marknaden? Till salu. Förr talade man om en del arbeten som kall. Men oavsett om det syns eller inte räknas, så påverkar det ändå realkapitalet, bidrar till samhällsekonomin och välståndet. Att just det obetalda arbetet lyfter realekonomin särskilt mycket just nu i coronatider, våren 2020 är indirekt mätbart. Byggmax går bra, det säljer mer än någonsin, liksom verktygsförsäljare. Folk är hemma och snickrar på sina realkapital, sina hus! Det ökar realtillgångarna. När man hjälper till och renoverar sin gamla föreningslokal eller sitt eget hus så putsar man på realtillgångarna. Själv är man en del i realkapitalet, i egenskap av produktionsfaktor, liksom färgen och materialen till renoveringen. Det får en koppling till marknaden då det är köpt och bidrar till företagens avsättning. Men vårt sätt att tänka runt förvaltandet av realkapitalet är väl i vår moderna ekonomi sammanblandat med krematistiken? Allt arbete som husmödrar t.ex. lagt ner och som inte ansetts ha ett värde monetärt. Även oavlönat arbete skapar väl realtillgångar och bidrar till (real)ekonomin egentligen? Men vi räknar inte så. Vi tänker inte så. Vi kanske inte bör räkna på allt men ändå tänka att det obetalda, frivilliga, ideella arbetet är värdefullt, kanske ovärderligt?

Frågan är vad som är arbete om man ser på det reellt?

Är det demoraliserande och oförtjänt om de skulle få pengar utan att vara anställda?

Meningen med livet och att inte vilja göra något

Få är det som aldrig vill göra något och många är vi som inte vill göra något – ibland – betalt eller inte. När vi vill vila, när vi är trötta, ledsna, besvikna.

En del är mer inställda på att bidra och hjälpa andra, andra att jobba för sig själva. Det sista är helt i enlighet med klassisk marknadsekonomi, med Adam Smiths idé om att marknaden styrs av egennyttan likt en ”osynlig hand” och slår ut det som är oönskat och gynnar det önskade.

I enkätundersökningar 2019 (det är en statlig undersökning som görs av SCB varje år) av vad unga önskar sig av sitt framtida arbete – så kan svaren sammanfattas med: att det ska vara meningsfullt. Det är alltså inte en hög lön som kommer överst, den höga lönen kom ganska långt ner bland svarsalternativen. Är det nödvändigt att vara anställd för att ett arbete ska kännas meningsfullt – och kan och får man ge sig själv arbete, uppgifter man tycker är viktiga?

Kombinationen av att förtjäna sitt levebröd och att det ska var i form av en anställning skapar mentala blockeringar. I den ekvationen blir arbetsgivaren, den som anställer som jag redan sagt, märkligt osynlig. Det är som en mental mur runt iden att arbetslösa individer ska förtjäna sitt levebröd som anställda, där Näringslivet med dess företagande och företagare, finansvärlden, självhushållningen och ja, vad allt mer vi människor kan hitta på, ligger utanför. Vem anställer? Varifrån får den, hen eller de pengarna till det? Är de förtjänade? Svaren är flera, både nya, gamla och väldigt laddade.

Tjäna på …

 Ja, att det inte var en självklar uppfattning att pengar förtjänas bland finanshajarna framgick tydligt av Joris L. intervjuer … eller rättare sagt, det är det visst det. Även finanshajar är del av vår kultur där idén om att pengar ska förtjänas är ett entymem dvs en kulturell underförståddhet. Men inom finansvärlden handlar det inte om att förtjäna pengar utan att tjäna på dem och helst förmera monetärt kapital gränslöst och utan relation till reala värden eller insatser. En motsättning till idén att förtjäna pengar som varje finanshaj hade sitt sätt att förhålla sig till. Kanske att den motsättningen bidrar en del till finansvärldens tystnadskultur?

Ekonomin, ett flöde av konsumtion och produktion …

Idag, när virusepidemin är över oss, corona covid-19, så går företag i konkurs, människor får, hoppas jag i tillräcklig grad, pengar för att köpa mat och betala hyra utan att jobba, vara anställd. Utan att förtjäna dem. En bekant funderade högt över att bara skicka över de 2000 till nöjesparken han tänkt spendera där för att roa sin familj, för att veta att han har något att åka till nästa år. Samtidigt hummades det i samfälld förundran över permitteringarna med full lön och en oro för att det inte ska hålla i längden.

Efter att ha läst Erik S. undersökning om hur skatten fungerar, så borde det i Sverige kanske inte bli ett lika stort problem med uthållighet eftersom en mycket stor del av statsfinanserna idag består av moms. Eftersom vi alla, även om man bara får pengar oförtjänt, eller tjänar pengar på pengar ändå till största delen köper saker som är belagda med svensk moms, så går ju en del tillbaka till staten. Så de ånyo kan dela ut dem… och få tillbaka dem. Den andra skatten som bidrar mycket till statsfinanserna är egenavgifter, sociala avgifter som betalas av alla egna företagare och kallas arbetsgivaravgifter för de som är anställda och dras från de anställdas bruttolöner, den är ca 30 % och liksom momsen är den lika stor oavsett om det är hög eller låginkomsttagare. Eftersom många bolag faktiskt går bra i coronakrisen så borde det rimligtvis inte påverka statsfinanserna så mycket.

Men det ekonomiska problemet med coronakrisen är ju att människor blir friställda eller tappar uppdrag vilket betyder att de kanske inte handlar så mycket (mindre moms), inga egenavgifter betalas in och mindre att betala skatt på samt att det slår tillbaka på de ”företag som går bra då de inte får lika mycket avsättning för sina produkter då marknaden, dvs vi som handlar, har mindre köpkraft (=mindre pengar). Det kan bli en ond spiral som slår även mot de företag som går bra. Köpkraften kan stärkas genom att pytsa ut pengar, även oförtjänt.

De företag som går bra, tänker man skulle anställa, men de kanske inte är precis tjänsteintensiva och kan med lätthet producera mer utan att anställa all ny friställd arbetskraft (=människor). Dessutom eftersom det, som sagt, är hög skatt på arbete så försöker företag rationalisera bort så mycket tjänster som möjligt. Teknisk utveckling och digitalisering medför också större möjligheter att göra det. Även om det produceras lika mycket varor är det allt färre som behöver anställas för att producera dem. Så på sikt skulle nog statskassan behöva skatta något annat för att få ihop till statsfinanserna oavsett coronapandemi eller inte.

Med tanke på konkurserna kan man tänka att det kommer in mindre bolagsskatt. Den är idag på 22 % av vinsten, bland de lägsta i världen (s. 27), men den påbjudna isoleringen på grund av smittspridningsrisken kanske inte drabbar de allra största vinstbolagen utan turism-, service- och kultursektorn med många enskilda firmor och mindre men tjänsteintensiva företag som ofta inte har så stora marginaler, så det gör kanske inte så stor skillnad i statsfinanserna? I och för sig är det dessa tjänsteintensiva verksamheter som betalar in mer i sociala avgifter och arbetsgivaravgifter relativt vinsten om man skulle jämföra med t.ex. ABB. När det gäller annat som påverkar statsfinanserna så är redan arvs och gåvoskatt borttagen liksom förmögenhetsskatten och fastighetsskatten är som sagt sänkt, kapitalskatten är på 30%. (s. 27) Vi är ett skatteparadis redan innan viruspandemin, med flest, 26 dollarmiljardärer på 10 miljoner invånare (sett i förhållande till befolkningsmängd. USA har 540 dollarmiljonärer på 325 miljoner invånare). ss 23-24. Det här är otroligt, det hade jag verkligen ingen aning om!
Det finns alltså pengar inom landet.

Dessutom, fortsätter Erik S., beroende på digitaliseringen går det idag att spåra undangömda pengar. För att ge skattesmitare en chans, eller flyktingar som Erik S. kallar dem, att komma undan påföljder för skattebrott. Skattemyndigheten har gett dem möjligheten till självrättelse av deklaration och att betala in skatt retroaktivt. Det har resulterat i att Bara mellan 2009 och 2012 har sjävrättelserna genererat otroliga 1000 miljoner kronor i ökade skatteintäkter.s.136. Fantastiskt!
Så vi har fått in ännu mera pengar till statskassan.

Nåväl, låt den som skrapat ihop sin penninghög, ha kvar en rejäl del av den. Det hade varit skönt om vi alla hade haft varsin lilla hög med fuck off pengar som någon kallade dem. Skulle kanske motverka korruption och allmänt rövslickeri – det däremot är agerande som är demoraliserande! … korruption och alltför stor anpassning, alltså.

Så, momsen kommer tillbaka till statsfinanserna. Arbetsgivaravgifter och sociala avgifter minskar. Vilken väg tar de övriga pengarna man köper varor för då? Ja, till företaget och deras kostnader; till deras anställdas löner, till andra företag, som i sin tur betalar sina kostnader. I alla led ingår arbetsgivaravgifter = sociala avgifter, samt ev. 22% av bolagens vinst och de går tillbaka till staten. Man kan uttrycka det som att företagen betalar så att säga för att folk ska ha råd att köpa deras varor och tjänster eller så kan man förstå det som att det är så pengar cirkulerar i en ekonomi, vår svenska ekonomi, med pengar som mätstock. När någon börjar lägga på hög kan det orsaka stopp, eftersom ”måttenheten och transaktionsbeviset” (=pengar) då kommer att saknas ute i samhället. Men då kan riksbanken trycka upp mer pengar, så vi har. Om jag fattat det hela rätt?

Ekonomin, byte av varor och tjänster med hjälp av ett mått, en värdemätare

Det är väl just flödet i realekonomin som nu haltar under coronarestriktionerna? Varor och tjänster finns till både våra behov och önskemål, dem finns det ingen brist på! Problemet är värdemätarens det vill säga pengarnas utbredning och hantering. Det finns mycket här och mindre där. Börsen, går bättre än någonsin, att göra pengar på pengar. Alla företag går inte på knäna, en del går bättre än någonsin (realekonomin), det som krävs och som börshandeln lever av och på. Det viktiga är att vi kan byta till oss det vi behöver för att överleva. Att vi, människor, skaparna och förvaltarna av allt detta – överlever! Oavsett om vi anses förtjäna det eller inte. Samhället är vi människor. Ekonomin är ett redskap. Stryper man konsumtionen så stryps företag, så stryps inflödet av momsintäkter, sociala avgifter och arbetsgivaravgifter till statskassan.

Regeringen är orolig för att dela ut stödpengar till företag vars produkter ändå ingen vill ha och som ändå skulle gå i konkurs. Rädda för att nalla ur statskassans penninghög.

Att regeringen plötsligt skulle börja utvärdera vilka företag som har bärkraftiga produktideer är något nytt. Hur ska det gå till när ”marknaden” är manipulerad? Dessutom, poängen är väl att regering och stat ska vara en garant för överlevnad under en marknadsmanipulering som till exempel åtgärder mot spridande av coronavirus orsakar. Är det hållbart att låta företag gå i konkurs? Om man låter bankerna slussa ut pengar så görs väl bedömningen av bärkraft där, men där dominerar väl ändå det krematistiska tänkandet och bedömningen görs utifrån tjänandet av pengar? Oavsett om marknaden är manipulerad eller inte?  Poängen med att det är regering och stat som går in är väl för att det handlar om vår samhällsekonomi med syfte att fatta beslut som skapar ett gott, tryggt och hälsosamt liv. Då är väl det viktiga inte penninghögen utan produktionen av varor och tjänster och bytet av dem – där har pengarna sin uppgift. Pengarna i statskassan behövs som bytesmedel, transaktionsbevis.
Nedläggningar innebär att organsationer, hela infrastrukturer av organisationer med arbetsgemenskaper, realkapitalet =produktionsmedlen för att skapa varor och tjänster (=välstånd), löses upp. Nedläggningar innebär inte bara förstört realkapital; för friställda kan det innebära att behöva flytta och lämna, familj och vänner och då bryts även sociala nätverk ner. Samhället borde tjäna mindre, realekonomiskt på det (mindre varor och tjänster =mindre välfärd) och orsaka mer mänskligt lidande.

Tjäna …

När målet är att tjäna pengar, så blir det lätt att vi tjänar pengarna, alltså att vi blir dess tjänare. En omkastning, en kiasm som sker i tanken. Men handlar inte målet om att tjäna pengar egentligen om att försäkra sig om frihet, trygghet och om att bli omhändertagen när man blir sjuk och inte orkar längre? Något som vi i Sverige under en period fakiskt höll på att realisera med politiska medel. Det skriver också Erik S. en del om.

Om samlandet av pengar, dvs tjänandet av pengar, leder till en urholkning av realekonomin dvs det blir mindre och sämre kvalitet på produkterna och färre tjänster – så motverkar väl samlandet i såfall sitt syfte?

Ska vi tjäna pengarna eller ska pengarna tjäna oss?

Ett alternativ till Guldmyntfoten

Ett samhälle där pengar är ett redskap för ekonomin och skapandet av välstånd.

– och inte ett samhälle där ekonomin är ett redskap för pengarnas tillväxt.
Skulle det gå att göra en kvot av det som påverkar ekonomin på ett sådant sätt att det blir tydligt åt vilket håll det drar. Som samtidigt fungerar som en utvärdering. Så man kan se att nu drar det åt det här hållet, då behöver vi fila lite här och lägga till lite där; forma den till ett redskap för samhällsekonomin. Det kanske till och med finns en konstruktiv roll för krematistiken?

Kvoten och oändligheten

Att välja just en kvot innebär att om någon del ökar eller minskar så kan talet driva mot oändligheten. Krematistiken kan kanske ha en plats i den?

Saker som påverkar ekonomin:

  • naturresurser, (jmfr jord i klassisk nationalekonomi)
  • tekniska, digitala, sociala innovationer och utvecklingar (jmfr arbete och kapital, klassisk nationalekonomi)
  • antal människor (jmfr arbete och kapital samt marknad, klassisk nationalekonomi)
  • tid (jmfr arbete, klassisk nationalekonomi)
  • organisationer, infrastrukturer, … kanske rättssystem? kanske politiskt styre? (jmfr kapital, klassisk nationaleknomi)

Naturresurerna som varor kan göras av.

De är begränsade. Naturresursernas storlek och kvalitet, i betydelsen mängden varor står i relation till 

tekniska, digitala, sociala innovationer och utvecklingar

 Till exempel så behövs en mycket mindre mängd bensin för att driva en bil i dag än för 30 år sedan.) Tjänsters kvalitet och mängd står också i relation till mänskliga innovationer, genom digitalisering och rationalisering så behövs inte människor för att utföra dem alla, så färre människor kan ”serva” fler.

antal människor:

Det är vi som ”är” samhället, vi producerar varor och tjänster för vår skull. Borde inte pengarnas mängd eller värde därför relateras till hur många vi är? Ju fler vi är desto mer kan vi göra och också fler att dela med oss till. Men det ger också en idé om hur mycket som behövs av varor och tjänster eftersom man kan bara vara på ett ställe, inte bli mer än mätt, behöver sova, osv …
tid

Tiden bör också finnas med, eftersom ett dygn endast har 24 timmar. Att just ett människoliv är begränsat behöver nog inte vara med, antal människor är det viktiga och när en människa dör, så föds en annan.

organisationer, infrastrukturer, … kanske rättssystem? kanske politiskt styre? utbildning?
Absolut avgörande för den mänskliga uppfinningsrikedomen och dess förverkligande och spridande!

vikt?

Eventuellt har man med vikt. En människas snittvikt och omsättning på massan hen intar som föda, är också begränsat. Relaterat till plantens vikt på det yttre skiktet, arean ggr, säg 4 m, ner i backen samt en viss höjd, där naturresurserna finns. Till det kommer solenergi instrålning.

principellt exempel:

(naturresurser) ggr (uppfinningsgrad) / (antal människor)

1 x 100/10 = 10
1 x 1000/10 = 100              =  högre kompetensgrad (= högre företagande och högre rationaliserings och digitalisering, dvs man kan göra mer med färre människor)

1 x 10/10=1                        = lägre kompetensgrad

1 x 100/100=1                    = samma kompetensgrad men fler. Ju fler vi är ju fler varor att konsumeras och desto fler tjänster kan utövas. (Större produktion och marknad sett med dagens sätt att se.

100/1=100 (samma kompetensgrad men färre)

En sådan kvot skulle kunna vara incitament för utbildning, uppfinningar och utveckling, för distribution och organisation, fördelning då varorna och tjänsterna är till för oss människor. Annars är ju produktionen meningslös.

Kompetensgrad och antal människor har troligen en relation och kanske en begränsning i realiteten. Liksom det finns gränser för hur mycket resurserna räcker även om kompetens och utvecklings grad är oändlig.

Vilket tal på kvoten är önskvärd?

Till viss del är det en politisk fråga. Tre saker är dock överordnade politiken.

  1. Det ena är att välstånd bara har mening för oss människor,
  2. den andra är att utan hälsa kan inte välstånd råda och
  3. den tredje är att utan andra människor finns ingen arbetsdelning, inga varor och tjänster att byta till sig, inget samhälle, inget av dess fortbestånd, vi blir deprimerade – vi dör.

Det ger incitament för att fatta beslut som värnar om vår hälsa när det gäller att utveckla naturresurserna till varor och tjänster.

Marica

Logga in och lägg upp din text!

Har du skrivit en text? Strålande!

Är du medlem?

Om ja …… så kan du nu lägga upp texten på sajten.

Ja, du lägger in den själv och det är för att du ska kunna gå in och ändra i den.
Vem vet, du kanske vill komplettera den, stryka något, ändra en formulering eller helt enkelt ta bort den. Då är det bara du som loggat in och själv lagt in texten som kan göra det – därför ska du lägga in den själv.
(Bara genom ett administratörs eller redigeringskonto kan man ändra på andras texter – något jag dock inte vill göra. Den som har skrivit texten ska känna att ingen annan går in och ändrar i den.)

  1. Du börjar med att gå till sajten ”apertumopen”.
  2. I menyn till vänster, nästan längst ner, står det ”logga in”. Klicka där.
  3. Då öppnar sig en ny sida där du ska ange användarnamn och lösen.
    • Användarnamnet har du fått i ett utskick från mig webbadmin genom sajten ”apertumopen”.
      Men, om du inte orkar leta reda på det mejlet så skriv bara in din mejladress i rutan för användarnamn. (Den mejladress du gett till mig, webbadministratören.) Klicka sedan på ”Glömt ditt lösenord” raden under. Då skickas ett nytt lösen till din mejl.
      (Om du är medlem ligger ditt användarnamn och din mejladress upplagt på sajten, därför kan du logga in.)
      Skriv in din mejladress och ditt nya lösen och nu kommer du förhoppningsvis in.
  4. En ny sida öppnar sig. Nu är du inne bakom kulisserna på sajten. Om du inte kommit till adminpanelen så klicka på adminpanelen I menyn till vänster.
  5. Klicka på inlägg, ”skapa nytt” i menyn till vänster. (Som du ser kan du också klicka på media och lägga till bilder där)
    • Nu öppnar sig en sida där du kan lägga in din text. Ja, för närvarande lägger det sig en ruta ”Blockeditor” (=blockredigerare) över den. Det är information om hur du kan göra när du skriver in texten. Om du vill kan du läsa det förstås och använda blockredigeraren. I annat fall klickar du på krysset längst upp till höger så försvinner den.
    • Nu kan du kopiera in din text eller skriva direkt på sidan.
    • I menyn till höger står det block respektive dokument.
      • Klicka på block
        • och du kan forma texten och dess bakgrund. Färg, storlek, osv…
      • Klicka på dokument.
        • Kategori: För att lägga din text, ditt inlägg i den kategori du tycker att den ska vara i så klicka på pilen intill ”Kategorier”, så ser du en lista över dem. Kryssa i de kategorier som passar.  T.ex. om det är en reflexion om ålderism, en teaser eller en presentation av dig som skribent.
          Väljer du ingen kategori så läggs det automatiskt i ”fria funderingar”.
        • Etiketter: För att etikettera (=tagga) ditt inlägg så det blir lättare att hitta på nätet, klicka på pilen vid ”etiketter” och lägg till ord, namn, … som är speciella för just detta inlägget. T.ex. organisationskultur, Ramböll, …
  6. Ditt utkast sparas automatiskt då och då medan du skriver. Men spara det när du är klar. Klicka på ”spara utkast” i raden ovanför menyn.
  7. Du kan ”förhandsgranska” det
  8. När du är klar klicka på publicera.
  9. En ny meny öppnar sig med rubrikerna synlighet, publicera och förslag.
    • Synlighet: Du kan bestämma om det ska vara offentligt, privat eller lösenordsskyddat.
    • Publicera: Du kan bestämma datum för när du vill att inlägget ska synas
    • Förslag: det kan vara förslag på att lägga till etiketter, bilder….
  10. När du nu klickar på publicera så läggs det ut på nätet.
  11. Du kan när som helst gå tillbaka och ändra ditt inlägg. Då står det uppdatera istället för publicera. Du kan också ändra det tillbaka det till att vara endast ett utkast.
  12. Logga ut: längst upp till höger ser du ditt namn. Klicka på den och sedan på logga ut.

Lycka till

från webbadmin, Marica